Räddningspatrullen har varit framme


Det blev en låååång dag igår och väl hemma var jag så trött att jag inte orkade ägna en tanke åt knapprandet. Efter en hektisk dag på jobbet plockade P upp mig 18 när jag lämnade bygget och vi åkte vidare ut till Fällträsk, mitt ute i ingenstans och grattade Ulrika som var ute i stugan och blev ett år äldre. Jag köpte henne ett mousserat jordgubbsvin som tycktes gå hem, kanske inte det mest fantasifulla men det fanns inte mycke tid till annat och sen är det gott :)
Åt middag, fikade och socialiserade ett par timmar och började sedan rulla hemmåt. Efter några mils körande dök plötsligt en lösspringande hund upp på vägen och djurvän som jag är sa jag åt P att stanna vid vägkanten vilket en framförliggande bil också hade gjort en bit längre bort. Hunden var totalt slutkörd och sprang som ett yrväder fram och tillbaka mellan bilarna och man fick känslan av att den kände sig lite trängd. Efter en stund ser jag en hel rad med bilar komma mot oss på motsatt sida av vägen och blev nervös och bad P att öppna dörren så jag kunde vissla. Den utmattade collien tittade upp och började lite sakta lunka mot oss och jag gick ut ur bilen och pratade med honom och då kom han springandes fram till mig. Det var som om en befriande känsla spred sig över hunden att han äntligen kände någon form av trygghet och han blev mycket lugnare men dregglade något kopiöst, stackarn. Plötsligt kommer en kvinna springandes mot oss och slänger sig runt halsen på mig, Tack, tack, tack gud vad gulliga ni är Tack! Ja som ni förstår så var det ägaren som hade letat efter Cesar som han hetter över överallt och blivit mer och mer orolig när hon inte hittade honom men som tur var så hann olyckan inte vara framme och allting slutade gott. Jag överlämnade honom och satt mig i bilen igen och kände mig både glad och stolt över min tappra insats. Men nog om det.

Har varit på ams på förmiddagen och lämnat några papper och ska strax göra brunch och sedan maka mig ner mot stan och frissan. Nu har jag stått ut med eländet nog länge. Dags för lite piff puff!

På återseende!

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

lilledu

Välkommen till min blogg!


Mitt namn är Sandra och jag älskar när livet leker och allt annat som förgyller vardagen. En tidig Junimorgon 2010 fick jag tillsammans med min sambo vårt första barn- en helt perfekt son.

I November 2011 var vi med om livets mirakel igen. Emilio blev storebror till lillasyster Carisma.

Här i bloggen skriver jag om allt som faller mig in. Allt från ytligheter till djupare tankar till vad som händer med våra småtroll.

Kom ihåg att livet är en gåva och att uppskatta varandra, vardagen och nuet är viktigt!

Hoppas ni gillar den. Enjoy!