Nu kan äntligen denna hysteri och detta tjat om att ta influensavaccinet gå förbi en. Nu har vi gjort det trots starka tvivel. Är bara och hoppas på att vi gjorde rätt. Annat går inte att göra.

Vi åkte till Kyrkans hus igår där det var drop in. Trots att många redan bör ha gjort bort vaccinationen så var det ändå galet mycket med folk. Den 40-50 meters långa och kalla kön utanför dörrarna såg inte lockande ut men när vi nu väl hade bestämt oss för att göra bort det för att äntligen få slippa dom söndernötande funderingarna i skallen så tog vi tjuren vid hornen och ställde oss för att invänta våran tur.

Klockan gick och folk började känna sig irriterade, det var dålig information om vad som gällde plus att det var riktigt kallt att stå där. 45 minuter senare började en sköterska ropa att: som alla vet så stänger vi klockan 19.00. Klockan var då tio i sju och det återstod fortfarande 10 meter av kön därifrån jag och P stod. Sköterskan fortsatte att säga att kön kommer att bli avkapad men att dom som ville chansa och stå kvar fick göra det men att det inte fanns några garantier för att man skulle få komma in. VA FAN!!? Skämtar dom med oss? Ja, det var det inte bara jag som tänkte kan jag lova. Skulle man ha stått där och frysit häcken av sig i onödan? Ja, jag kände hur irriterad jag blev.

En stund senare började dom räknar in ett sista antal personer som skulle få vaccineras. Vid 15:e personen bakom mig och P klipptes kön. Puuuh! Vi drog en lättandes suck. Äntligen fick vi oss lite värme med.

Hade jag varit en utav dom som fick vända och åka hem efter att ha stått och köat så där länge hade jag nog personligen sett till att bomba ner stället :-P Men som tur var så slapp jag det.

Väl inne fick vi fylla i ett papper och så småningom gå och sätta oss och vänta på att få bli stuckna. Är det ändå inte rätt sjukt? Vänta på att bli stuckna!? Vem vill göra det egentligen? Inte då jag. Nå ja.

Önskar att jag kunde säga att allt gick prima men det gjorde det inte. Själva sticket kändes knappt och jag tänkte att det här gick ju bra men direkt efteråt kände jag hur en obehaglig känsla spred sig genom kroppen. Allt började snurra och jag började må illa. Shit tänkte jag och gick och satte mig. Det blev dock inget bättre, istället började allt ljud försvinna och det började susa i öronen. Ja, jag höll på att svimma. P gick och sa till en sköterska som kom och frågade hur jag mådde och kort där efter drog hon ner mig på en stolsrad för att ligga en stund och höjde samtidigt upp fötterna. P gick och hämtade vatten och efter några djupa andetag började det kännas bättre. Usch så obehagligt det var. Jag började verkligen se mig omkring efter närmsta papperskorg om jag faktiskt skulle vara tvungen att kräkas eftersom det inte var långt ifrån.

När det nästan kändes som vanligt igen satte jag mig upp och det var då det började kännas aningen pinsamt för att jag insåg hur mycket folk som kunde ha sett allt ståhej. P tröstade mig med att jag ändå inte kände någon där och det gjorde jag ju faktiskt inte. Sen var det ju inte direkt inplanerat men ändå.

Idag, en dag senare är formen betydligt bättre. En vänster arm som gör ganska ont men det är uthärdligt i alla fall. Bortsett från det så hade jag lite frossa i gårkväll när vi kom hem men annars har inga andra symtom synts till.

En summering då. Det känns skönt så här efteråt att ha gjort det men en dos nr 2 skulle inte komma på fråga :-P