Har precis kommit hem från gruppträffen jag nämnde tidigare i veckan. I morgon ska Emilio få smaka gröt för första gången. Ångesten har börjat avta. Jag har hunnit vänja mig vid tanken att han faktiskt blir större och att maten närmar sig. Det känns roligt och jag hoppas på stora gap.

Vidare så verkar gossen ha lagt upp en del på hyllan. Pratet är inte lika intensivt längre och vändningsförsöken är betydligt färre. Nu utforskar vi skrattet här hemma, något som får en att chippa efter andan. Sedan görs det envisa försök för att ta sig framåt vare sig han ligger på mage eller rygg. Det fungerar väl så där och det trytande tålamodet är ofta framme. Men ack den som ger sig.

Nu ska jag göra Emilio sällskap i gymmet. Känner att bicepsen kan behöva aktiveras ;-P