Jag måste medge att om jag hade kunnat skjuta på julen i några veckor så hade jag nog gjort det. Det här året har inte varit som andra år, kanske inte så konstigt med tanke på att vi nyligt har blivit en till i familjen och december månad hittils har gått i en hiskelig fart. Att julhandla har varken känts lättsamt eller roligt, snarare ett måste eftersom tiden inte är något man stryr över. Jag har inte riktigt haft orken eller fantasin i år och det har därför inte blivit så mycket julklappar. Det dåliga samvetet har därefter velat träda fram men nu är det som det är. Familjen har varit och är det som är VIKTIGT.

Igår bestämde jag mig för att åka in till stan på eftermiddagen i förhoppning om att hitta något till Emilio. Jag hade förberett middag att ta med till honom så att han kunde äta och att vi därefter kunde lifta hem med P när han slutade för dagen.

Drygt en timme innan vi skulle åka ringde barnens farmor och frågade om hon kunde få ta med Emilio ut på en tur, något som hon så länge har velat men av olika anledningar inte har blivit av. Antingen har vi snålat om honom, har skullat i väg någonstans eller så har han sovit eller något annat. Även denna gång blev det först ett nej. Hon frågade om han inte kunde få stanna hemma med henne men jag tyckte att det skulle bli nog så länge för henne att passa honom eftersom hon inte är frisk (läs efter stroke) vilket hon inte alls höll med om. Ett par timmar tyckte hon sig klara av. Vi lade på luren och jag började fundera om han ändå skulle få vara med farmor. Emilio brukar alltid följa med och finner sig oftast i att sitta i vagnen men är trots allt den som måste kläs på och av och lätt blir svettig inne i butikerna. Att skona honom från det var kanske ändå inte så dumt? Saker och ting skulle förmodligen också gå fortare. Så blev det.

Det var en märklig känsla att helt plötsligt bara ha ett barn, dessutom en bebis som i stort sett sov sig igenom hela stadsbesöket. Ingen att prata med eller roa och vilken skillnad på framkomligheten det var med enkelvagn. Det var nästan som att gå själv och stundvis nästan lite ensamt. Jag saknade allt mitt busfrö.

När jag hämtade honom fick jag först ett stort leende och snabba steg emot mig som slutade med en STOR kram. Det kändes i hjärtat. Allt hade gått jätte bra och farmor var alldelens till sig och från sig av att ha fått låna honom och skröt massor. Dom hade först varit ute en stund, sedan hade han fixat och donat med burkar och slevar som är en storfavorit, ätit och sist men inte minst ritat sin alldelens första teckning. När man var yngre och såg vuxna få teckningar av sina barn undrade man lite tyst för sig själv hur dom kunde bli så glada, det var ju bara kladd!? Men nu vet jag, man blir verkligen glad av det där kladdet även om nu kanske första teckningen i sig är mer speciell än om några år när man har hunnit få några hundra stycken. Vi är helt fascnerade här hemma över hur duktig han är. Han fattade direkt, bytte färg gång på gång och gjorde detta mästerverk helt själv. Familjens alldelens egna lilla Picasso :)