Vaknade upp med ett dunkande bröst på morgon. Smärtan gick igenom kroppen och strålade ut i sidan och armen. Febern hälsade på och jag låg och frös som en hund under täcket tills jag steg upp och laddade med alvedon. Jäkla mjölkstocking!! Behöver knappast påpeka att formen inte har varit något vidare idag.

Jag vet inte om ni minns hur eländigt det var när Emilio var bebis? Såriga bröstvårtor, sår från pumpning, stockning efter stockning- ja det var fruktansvärt. Jag kämpade och kämpade för att jag verkligen ville få det att fungera men när det efter flera veckors slit inte hade blivit någon skillnad och jag fick gränsen till bröstböld så tog jag beslutet trots att det tog emot- att sluta amma.

När allt hade lagt sig och jag hade vant mig vid tanken och allt flöt på, stockningarna och all smärta försvann gick det upp för mig- Vad dum jag hade varit! Jag blev mycket gladare och jag kunde äntligen fokusera på annat och tänka sig så har Emilio hittils aldrig klagat. Jag sa till mig själv att jag aldrig skulle göra om det och kämpa på lika länge som jag gjorde då om det skulle hända igen men nu när jag sitter där så skulle jag ljuga om jag sa att det inte känns tungt. Moderkänslan säger att man ska amma och då är det så.

Innerst inne vet jag att det inte är värt det. Problemen började andra dagen efter att Carisma föddes och där står jag fortfarande och trampar så någonting säger mig att jag ännu en gång kommer att bli tvungen att släppa ammningen oavsett om jag gillar det eller inte. Mina bröst är helt enkelt inte gjorda för att snuttas på. Ni som har varit där vet hur jävla ont det gör. Det är fruktansvärt och man vill både skirka och gråta och när det gör som ondast är det nästan så att det svartnar framför ögonen. Det blir folk av barn som äter ersättning också.

Mina älskade guldklimpar ♥