Första natten i eget rum


Igår kväll flyttades spjälsängen ut från vårat sovrum. Emilio skulle sova i eget rum. Jag ljuger om jag säger att det kändes lätt för det gjorde det inte. Det kändes faktiskt lite ledsamt. Han har trots allt legat så nära så länge. Jag har både kunnat känna och höra honom men nu då...?

Det gick att konstatera att Emilio förmodligen var mer mogen att sova i eget rum än vad mamma var. Tror dock inte att det hade spelat någon roll om vi väntat, någon gång ska ju steget tas. 

Sovrummet kändes plötsligt inte som vårat, det kändes onödigt stort och lampan som var tänd på kvällen stack i ögonen och jag kände inget behov av att prata högt. Jag saknade den där sista titten och den sista ombäddningen som jag alltid gör på kvällarna precis innan jag lägger mig. Jag saknade hans lite smått hetsiga andetag och det söta smackandet. Hur ska jag någonsin kunna lämna bort honom över natten? Allt kändes tomt och den första "barnfria" natten blev inte som jag tänkt mig.

Vid 01.30 vaknade jag upp med ett ryck, det lät konstigt och det blinkade som syrener i sovrummet. Vad händer!? Vilket jäkla oväsen. Det dröjde en stund innan jag förstod att det lite mekaniska ekande ljudet var Emilio som var vaken och grinade. P steg upp och tittade till honom, gav honom tutte och tröstade. Därefter var mina nerver på utsidan och jag hade svårt att somna om. Natten i allmänhet har varit konstig och jag har undermedvetet legat och spänt mig trots att inte Emilio vaknade något mer.

På morgon när klockan hade passerat 06.15 kunde jag inte låta bli att lyssna lite extra, våra enheter kanske hade tappat kontakten? Ingenting hördes (konstigt, pucko!). Jag väntade mig att den skulle visa utslag om att han var vaken men hur mycket jag än stirrade så fick jag vänta till 06.59 då ett första hoooooo hördes. ÄNTLIGEN fick jag krama om min lilla älskling ♥

Mys


Gud så fånig man är. Man beter sig som om han har flyttat hemifrån. Men så känns det nästan. Ge mig några nätter till så har jag vant mig vid att våra sovrum nu för tiden egentligen ligger vägg i vägg men samtidigt 15 meter ifrån varandra.

Nu dags för frukost. Take care!




Kommentarer
Postat av: PiaSandberg - MejasMamma

Hejja! Vad bra det gick! :)

2011-02-08 @ 09:50:32
URL: http://piasandberg.blogg.se/
Postat av: Anna

Det är inte så konstigt att du känner som du gör. Jag tror man ska känna så som mamma. Det är ett stort steg att flytta barnet till eget rum. Det gick ju annars väldigt bra när han bara vaknade en gång :) Hoppas det fortsätter så

2011-02-08 @ 10:16:45
Postat av: Lotta, mamma till Lucas

=) Kunde nästan varit min blogg jag läste... Spjälsäng och ålder på grabben! Vi är i startgroparna att köpa babywatcher med, så recencera gärna vad ni tycker =)

Kul att ha hittat en så fin mammablog, på återseende!

2011-02-08 @ 10:33:52
URL: http://sotnosenattol.blogg.se/
Postat av: maria

Hejhej. Ja vi hörs ju alldeles för sällan, haha. I helgen har vi inte gjort så mycket, var på simons gamla gymnasie för de var öppet hus annars har de inte vart så mycket mer tror jag. själv då?

Oj då så han ska få eget rum nu, hoppas de går bra och att du får sova på nätterna :)

2011-02-08 @ 20:07:41
URL: http://mandraiin.bloggplatsen.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

lilledu

Välkommen till min blogg!


Mitt namn är Sandra och jag älskar när livet leker och allt annat som förgyller vardagen. En tidig Junimorgon 2010 fick jag tillsammans med min sambo vårt första barn- en helt perfekt son.

I November 2011 var vi med om livets mirakel igen. Emilio blev storebror till lillasyster Carisma.

Här i bloggen skriver jag om allt som faller mig in. Allt från ytligheter till djupare tankar till vad som händer med våra småtroll.

Kom ihåg att livet är en gåva och att uppskatta varandra, vardagen och nuet är viktigt!

Hoppas ni gillar den. Enjoy!