Jag vaknade av värkar vid 03.00, natten mellan onsdag och torsdag, något jag inte lade vid någon större vikt eftersom dom senaste nätterna hade varit precis likadana. Jag noterade dock att smärtan var annorlunda och spred sig från magen, bak till ryggen och ner i ljumskarna. Jag insåg snabbt att det inte skulle bli något mer sova eftersom vissa av dom gjorde riktigt ont.

Efter drygt en timme började dom tillta men var inte alls regelbundna. Kunde det verkligen vara dags? Hur tusan klockade man värkar nu igen tänkte jag för mig själv?

Jag klappade lätt på P och fick ett yrvaket mmhm till svar. - Jag har värkar sa jag.

Jag försäkrade mig om att jag hade tänkt rätt i hur man klockade och därefter satte vi igång men var samtidigt väldigt snabb med att säga att det inte alls behövde betyda någonting, något som P tyckte sig ha hört förut och lyssnade bara med ena örat.

Värkarna klockades från allt mellan 8-4 minuter men det var inte alla som var särskillt långa.

04.30 började dom komma med allt mer täta intervaller och det tog eld i ändan på P när två värkar efter varandra klockades med två minuters mellanrum. Vid det här laget började det bli riktigt jobbigt och jag började inse att det var nu det gällde samtidigt som det kändes overkligt. Vi skulle snart få träffa det lilla underverk som vi så länge gått och väntat på.

05.25 ringde P förlossningen som tyckte att vi skulle komma in och någonstans mellan alla värkar och djupa andetag blev BB väskan som än en gång inte var packad ihopslängd.

P körde fram bilen som vi efter en värkpaus vid ytterdörren hoppade in i. Vi hann inte långt så var det dags igen, igen och igen och vägen till Sunderbyn kom att bli kämpig.

Väl framme kändes promenaden in milslång. Kunde det inte finnas någon bakdörr direkt in till förlossningen?

Vi fick ett rum direkt där jag fick klä av mig och ta på mig den fina sjukhusrocken. Därefter kopplades den välkända ctg kurvan på och en kanyl sattes i handen för antibiotikan mot GBS:en.

Klockan var 06.35 och jag blev undersökt och fick veta att jag var öppen 3-4 cm. BARA?!

Jag började tvivla på mig själv och bad om epidural men enligt barnmorskan behövde jag öppna mig lite till innan dess. Det skulle gå ganska snabbt, det var bara mina värkar som behövde få lite extra swung. Hon var som ett jäkla swung tänkte jag för mig själv, som om det inte gjorde nog ont!

Den ena värken avlöste den andra och intensiteten ökade. Bara tanken på att vattnet skulle gå eller att hinnorna skulle tas hål på fick mig att känna att det här går inte. Jag frågade efter epiduralen igen.

Narkosläkaren var upptagen i ett rum intill men skulle komma så fort han var klar och under tiden fick jag lägga mig till rätta och ta ett par riktigt jävliga värkar.

Aahh! Det trycker på sa jag. Bm som kanske inte riktigt tog mig på allvar först svarade bara lugnt att ja jag förstår, du kanske skulle kunna få en spinal istället för epidural.

I nästa sekund kom en ny värk. Jag kände hur jag ville krysta och bm var snabbt fram för att undersöka mig. Ytterligare en värk kom och jag hör hon säga - Men va fan, hon är ju helt öppen!? Ja, hon svor faktiskt. I samma veva bad hon P asistera henne för att ge henne en elektrod som hon kunde fästa på bebisens huvud samtidigt som hon slänge upp dörren för att få in en sköterska. Till någon annan sa hon att dom kunde ringa till narkosläkaren och säga att han inte behövde komma för nu skulle det minsann bli bebis.

Den inre kraften gick inte att stå emot längre och vid nästa värk sa jag att det kändes som att jag skulle kissa på mig vilket jag såhär i efterhand förstår var vattnet som gick. Jag tog i för kung och fosterland och smärtan övergick snabbt till ett brännande helvete. Bm försökte säga att jag måste lyssna noga på henne i slutet men det enda jag kunde tänka på var att ungen skulle ut NU! Mycket riktigt så fick dom börja ropa att jag skulle lugna ner mig och invänta nästa värk. Värken kom och i nästa sekund halkade hon ut. Världens finast lilla tjej. Personalen tjoade och sa - vilken sjuhelsikes omföderska. Förlossningsförloppet hade gått på under timmen, varav 4 minuter var krystvärkar. Från första värken hade det gått 4 och en halv timme.

Jag kunde äntligen andas ut med min bebis på bröstet. Moderkakan kom ut och därefter knycklades jag ihop med några stygn.

Spänningarna släppte och benen skakade som asplöv, ryggen hade fått sig en ordentlig knäck men lyckan var total.

Efter att vi firat med den traditionella fikabrickan var det dags för en uppfräschande dusch innan det blev dags att förflytta oss till BB.

Väl på plats i sal 11 började jag få hemska eftervärkar och under hela BB vistelsen har det känt som om en bortglömd tvilling ska födas och dom första dygnen har jag ätit starka tabletter- mina absolut bästa vänner även om dom svek efter några timmar.

Igår hade det gått 3 dygn som krävdes för utskrivning pga GBS infektionen. Första advent och snön lägger sig som ett tunt vitt täcke på backen för första gången. Vilken mysig dag att komma hem på. I fönstren var allting fixat med gardiner och stjärnor. Kunde det bli bättre?

Lilltjejen fick tack och lov inga infektioner utan blev bara efter första dygnet gul och fick ligga och sola och bli tillmatad i en och en halv dag.

Den 27 november sa vi tack för oss och gick nästan ut som en stolt familj från avdelningen. Det var ju trots allt någon som fattades. 

Saknaden efter Emilio har varit hemsk. Så fort jag har tänkt på honom så har tårarna runnit även om jag har vetat att han har haft det bra här hemma med mormor som tack och lov sov över när allt satt igång. Annars kanske det hade blivit verklighet med att föda i hallen eftersom vi snabbt kan räkna ut att hon aldrig hade hunnit hit i tid.

Första eftermiddagen/kvällen jag var borta hade Emilio gått och letat mig i sovrummet och börjat snyfta, sedan bakom en stängd dörr. Andra natten hade han sovit oroligt och vaknat mycket och varit ledsen. Mammas lillhjärta.

Igår när vi klev in genom dörren sov han fortfarande. I bilen hade jag gjort bort gråtandet i omgångar hehe. Så löjlig man är men så var det. När han vaknade och fick syn på mig blev han först nästan lite blyg innan han sträckte ut armarna mot mig och vi satt en stund i soffan och myste innan vi gick och träffade lillasyster för första gången. Herregud vilken stor unge, var han verkligen så här stor när jag åkte? Vad tung han hade blivit. Han kunde så många saker, han pratade, sprang omkring och var så där duktig så att man inte kunde bli annat än stolt. Det kändes nästan som om han hade lärt sig allt under dagarna jag varit borta. Finaste storebror.

Mötet med lillasyster gick bra. Han tittade förundrat men samtidigt väldigt förtjust. Vem hade mamma kommit hem med? Under kvällen var han lite ängslig och ville helst vara nära mig och sitta i famnen och han hade lite svårt att ta in allt. Hon var intressant men samtidigt konstig, varför skulle hon vara i mammas famn? Där ville ju han vara och gillade inte när jag gick iväg exempelvis när han satt vid köksbordet och åt middag med pappa. Jag vände om igen, allt för att visa att han inte var utanför.

 

På morgon sken han upp som en sol när han såg mig och vi goades. I samma veva hördes ett whhaa!! från sovrummet och Emilio slängde genast ut armen och pekade och ville dit och titta. Det har gått bättre idag och han har varit jätte duktig även om han har velat vara med mycket och hålla koll, ingenting konstigt med andra ord.


Det nya tillskottet vägdes till 3240g och mätte 48,5cm lång. Vi hade gjort det igen. P var än en gång ett bra stöd under förlossningen, han sa att vi skulle klara detta och även om det fanns stunder då jag inte trodde på det så hade han rätt. Jag klarade det. Vi klarade det tillsammans. Jag, P och Carisma.