Otrevliga människor möter man överallt men varför har man en tendens att stöta på dom där man helst hade sluppit?

I går var vi till Sunderbyn för ett tilläggsultraljud. Jag såg kvinnan på håll när hon kom gåendes och skulle ropa upp oss och tänkte för mig själv att ja henne har vi aldrig träffat förut för träffat många har vi sannerligen gjort.

Hon ropade upp mig och efter det vanliga handslaget gick vi in till undersökningsrummet. Där lade jag mig ner och redan då hade jag fått känslan av att hon var så där falskt trevlig.

Hon förde ultraljudsdosan över magen och livmodern och bebisens huvud dök upp på skärmen. Bebisen var väl det jag egentligen var mest intresserad utav men vi var ju faktiskt där för att kolla läget på moderkakan.

-Ja den ligger ju väldigt lågt i framvägg säger hon men det här ska nog kanske gå bra. Kanske tänkte jag och frågade vad hon menade? Hon tittade lite till och sa sedan att hon inte trodde att moderkakan skulle påverka en vaginal förlossning och att huvudet skulle kunna passera. Okej men vad bra utbrister P bredvid mig. Det är ju det du har velat veta så att man inte åker in till förlossningen och inte vet säkert. Inge mer med det. Men då skulle ni ha hört.

Kvinnan mer eller mindre hoppade på honom för hur han just hade uttryckt sig och använt ordet säkert. För säker kunde man ju minsann ALDRIG vara. Nä sa P det förstår jag ju att det var inte riktigt så jag menade men det var redan försent. Predikan var igång. Hon bara fortsatte att spotta ur sig om att si och så var det och att man ALDRIG kunde vara säker. ALDRIG! Herregud vad var hennes problem?

Som om det inte räckte så började hon dra upp olika senarion för P om hur jag minsann kunde ramla i en trappa. Risken var visserligen inte så stor men man kunde aldrig vara SÄKER. Man kunde heller aldrig vara SÄKER på att vi inte skulle krocka på vägen hem. Jag menar hallå? Vart var maskeringstejpen när man behövde den för nu började man verkligen bli irriterad.

Slutligen innan vi gick så avslutade hon samtalet med en brett äckligt leende och sa- Ja men då är ni så hemskt välkomma tillbaka, vi väntar på er och så gick hon. Det enda jag kunde tänka på var att om hon visar sitt nylle när det väl är dags lär jag förmodligen explodera.

Utanför dörrarna började jag och P ventilera oss och kunde inte släppa det förän vi var hemma. Jäkla kärring! P hade blivit så arg när hon började säga att jag kanske skulle ramla i en trappa. Varför ens säga en sån sak? Risken må vara liten att snubbla på en trottoarkant också men det lyckades jag ju faktiskt göra när jag väntade Emilio. http://sandrazzz.blogg.se/2010/may/valborgs-2010-ett-fritt-fall.html Saker händer och det är ingenting man kan styra över. Men kom för guds skull ihåg att aldrig använda ordet SÄKER.

Onödigt tjafs säger jag bara..!