Sömnlöst och fortsatt hängigt

 
Det var en ordentligt hängig kille som efter en zupp lade huvudet på kudden igårkväll. Han slockande direkt. Innan vi gick och lade oss var jag in till honom och det räckte med att höra hans korta hetsiga andetag så fort jag kom in i rummet för att veta att febern var på uppåtgående igen.
 
Strax efter midnatt vaknade jag av att Emilio ropade på mig. Jag som inte hade haft fullt lika lätt som honom att somna hade precis lyckats. Jag traskade iväg och så fort jag kom in till honom så slängde han sig i min famn med ett järngrepp runt halsen och var jätte rädd. Hela han brände genom morgonrocken. Han stirrade snett över min axel och ut mot vardagsrummet och yrade om Oowe vilket jag förmodar var vovve. Han grinade, pekade och sa nej, nej, nej. Han ville inte riktigt slita blicken. Han betedde sig väldigt annorlunda mot för vad han brukar när han drömmer mardrömmar och efter en stunds lugnande så började jag nästan undra om han såg någonting som inte jag gjorde. Det är ingenting hjärtat viskade jag.. Oowe...oowe.. nääe... snyft, snyft!
 
Jag frågade honom om vi skulle gå och ta en zupp och jag hade verkligen inte räknat med hans reaktion. Han som vanligtvis blir jätte ledsen så fort han förstår vad det handlar om var genast med på noterna och sa inte ett pip.
 
Han fick dricka lite vatten men på väg tillbaka till sängen så började det igen... Oowe... Oowe.. nääe.. Sssch sssch sa jag bara, det är ingen fara.
 
Vi satt i hans rum en stund och jag strök honom bara lugnt över håret och tillslut så var han med på att det inte fanns någonting där och jag kunde gå tillbaka till sängen men han inte mer än att lägga mig så ropade han igen och så fortsatte det i en och en halv timme tills jag äntligen lyckades få honom att somna om. 
 
Jag var trött men kunde inte somna åter igen. Suck!
 
Plötsligt vaknade jag av att det dånade utanför och insåg att det inte var mer än 20 minuter sedan jag hade kollat på klockan sist. Jag hade med andra ord just somnat om och det var kört på nytt. Varför skottar man precis utanför hus i ett bostadsområde strax efter 02.00? Får man ens göra det? Nå ja..
 
Den här gången somnade jag inte om förän kring 03 men vaknade på nytt tjugo över av en mardröm men somnade ganska snabbt om för att åter igen vakna av en dröm en kort stund senare. Man va f*n låt mig sova var det enda jag kände. Klockan blev 04 och jag var fortfarande vaken, därefter någongång somnade jag men vaknade igen 04.45 av att Carisma grinade till och hade tappat bort tutten. Somna om, vad är det?
 
05.25 kände jag hur jag började sjunka in i sömn, en sån otrolig känsla. Låt den vara förevigt...!
 
06 vaknade Carisma och grinade igen och satt upp i sängen men jag lade ner henne i förhoppning om att hon skulle somna om men jag hann bara lägga mig i sängen så hördes ett hööö.. whhaaa..mamma.. ppaa osv. Surrkoppen var igång.
 
Jag gjorde allt för att ignorera det. Jag ville bara sova och efter en stund tror jag faktiskt att vi somnade om båda två för att med ögongen i kors sedan stiga upp vid 07. Emilio sov fortfarande men vilken jäkla SKITNATT!
 
Jag snabbduschade och gjorde Carisma färdig och började fixa lite i köket när Emilio strax efter 08 började grina och ropade på mig. Jag gick in till honom och han var fortsatt varm. Vi bytte blöja och han fick en zupp och under tiden hade Carisma hunnit bajsa så dom bytte egentligen bara plats med varandra. Plötsligt började Emilio gnälla och säga aj,aj och när jag frågade honom vart han hade ont så lade han handen på magen och började grina och kort därefter började han hulka och ville spy. Det kom inte så mycket så den ena tomhulkningen avlöste den andra. Stackars!
 
Efter en stund kändes det bättre och allt var lugnt igen och vi gick och gjorde välling som än så länge har fått stanna kvar och Emilio mår för tillfället bättre med alvedonen i kroppen.
 
Han fortsätter att peka och ynka sig och säger oowe mellan varven. Han vågade inte riktigt gå till sitt rum tidigare i morse men efter att jag ett flertal gånger sa att det inte var någonting och tänt taklampan så gick han lite försiktigt in och kikade runt och sa att den var borta och sedan dess har han inte sagt något mer så vi får väl se om oowe har tackat för sig eller inte.
 
 
 
 
   

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

lilledu

Välkommen till min blogg!


Mitt namn är Sandra och jag älskar när livet leker och allt annat som förgyller vardagen. En tidig Junimorgon 2010 fick jag tillsammans med min sambo vårt första barn- en helt perfekt son.

I November 2011 var vi med om livets mirakel igen. Emilio blev storebror till lillasyster Carisma.

Här i bloggen skriver jag om allt som faller mig in. Allt från ytligheter till djupare tankar till vad som händer med våra småtroll.

Kom ihåg att livet är en gåva och att uppskatta varandra, vardagen och nuet är viktigt!

Hoppas ni gillar den. Enjoy!