Helvetet fortsatte

 
Emilio hade fortsatt feber på kvällen men efter en zupp och några ynkliga uppvak så visade sig natten bli lugn, åtminstone för honom. För P var det värre.
 
Jag vaknade till när jag hörde hur han skyndade sig iväg upp på toaletten och ja ni kan nog räkna ut resten själva. Nej, nej, nej dunkade i huvudet där jag låg och kallsvettades och motvilligt skakade och stirrade upp i taket ända fram tills det var dags att stiga upp. Oddsen för att klara sig sjönk och jag mådde därefter.
 
Väl uppstigen visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen, sanerade, sanerade och sanerade lite till. Diskade, plockade i grejer och var spänd som en fiolsträng. Ett nervöst sammanbrott var inte långt borta och jag kände bara- jag får panik, JAG MÅSTE UT! Och så blev det.
 
Kort därefter bäddade jag ner barnen i vagnen och begav mig på en 4 och en halv timmes promenad för att vila nerverna lite, eller mycket. Ja, det är knappast någon överdrift när jag säger att jag har magsjukeskräck.
 
P ringde och frågade vart jag var några gånger men jag sa bara att han inte behövde vänta oss det närmaste taget. Det kändes inte som om jag någonsin ville vända om jag inte stötte på världens ende men varför vända när man kan fortsätta att gå runt? Det blåste kallt och regnade men jag brydde mig inte. Bara jag slapp vara hemma. Allt eftersom började det kännas lättare och det dunkade inte i huvudet längre. Jag hittade omvägar hela tiden, bara för att det skulle ta längre tid att ta sig hem. Storsovaren Carisma sov max en halv timme på hela tiden medan Emilio nog sov kring två. Själv kände jag inte efter så mycket men visste att kroppen skulle protestera efteråt. Att jag knappt hade sovit på tre dygn gjorde jag allt för att inte kännas vid.
 
Men så kom vi hem, ja, jag gick till och med runt vårat område ett varv för att "tjäna" 5 minuter. Klumpen i magen hade växt sig större igen och jag stannade till utanför dörren. Jag var totalt slut och tårarna rann. Varför denna skräck? Ska man inte våga gå in genom sin egna dörr? Så sjukligt beteende.
 
P kom till dörren och pratade med mig och bad mig komma in. På en stund sa jag bara.
 
Väl inne var känslorna tillbaka och jag började om med allt fixande. Sanerade, plockade och diskade. Tillslut stannade jag upp där jag stod vid köksfönstret och tröttheten var ett faktum. P frågade hur det var med mig och mitt svar blev skit. Jag ville bara fly igen, fly tills allting var över.
 
Kvällen kom och jag fixde i ordning barnen, medicin, tvättning, pyjamaser, välling, tandborstning och nattade dom till sist och för första gången satte jag mig. Ögonlocken var tunga som bly och jag kom på mig själv att nicka till flera gånger. Det var det kortatse Körslaget jag någonsin skådat.
 
Jag gick och gjorde mig kvällsklar och traskade till sängen kring 23. Sängen brukar vanligtvis innebära mer ångest av någon anledning, jag vet inte varför. Precis som om det inte skulle kunna hände när man är vaken..? Men just igårkväll slocknade jag nästan direkt och sov fram till klockan 01 då Carisma därefter har vridit, stökat, bökat och grinat hela natten och istället för att tänka att hon hade en dålig natt så var jag övertygad om att det snart skulle vara hennes tur och därefter min och olika senarier spolades upp i huvudet och det var färdigsovet för min del.
 
Idag mår P bättre, även jag men andas ut är det sista jag gör. Det är idag eller i natt det händer. Det är så det känns. Jag har terapi ute i tvättstugan. Tvättar allting jag kan komma på. Jag tror det blir en promenad idag också men en mer mänsklig sådan, jag tror inte min kropp skulle bära mig för något mycket mer men jag måste bara få andas frisk luft.
 
Ja här har ni den bittra sanningen mina vänner. Hellöjligt för vissa men det värsta utav det värsta, den största fasan för en annan. Jag kan inte annat än att hata det...
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Carro, mamma till Neo

Åh jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver. Jag är likadan och det är skit jobbigt. Jag vet egnetligen inte varför jag har sån fobi. Jag har faktist funderat på att gå någon slags "terapi" för det.. Under vinterhalvåret är Neo knappt på dagis, det drabbar ju inte bara mig utan honom också. Det är jätte jobbigt :(

2012-10-16 @ 11:45:52
URL: http://carolinekarlsson.webblogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

lilledu

Välkommen till min blogg!


Mitt namn är Sandra och jag älskar när livet leker och allt annat som förgyller vardagen. En tidig Junimorgon 2010 fick jag tillsammans med min sambo vårt första barn- en helt perfekt son.

I November 2011 var vi med om livets mirakel igen. Emilio blev storebror till lillasyster Carisma.

Här i bloggen skriver jag om allt som faller mig in. Allt från ytligheter till djupare tankar till vad som händer med våra småtroll.

Kom ihåg att livet är en gåva och att uppskatta varandra, vardagen och nuet är viktigt!

Hoppas ni gillar den. Enjoy!