Nu sitter jag här och printar ner några rader i min ensamhet. Barnen är på dagis och det är väldigt tyst. Bara OS- studion gör mig sällskap. Jag inser att jag verkligen inte är van ett liv utan liv och rörelse. Vad är grejen med att höra fläkten från datorn framför sig surra..? Det känns underligt och konstigt. Nästan lite tråkigt. Passa på och njut sägs det.... men nja, jag vet inte. Jag ska bara komma på hur man gör först men det ger sig väl.

 

Det är sådana här gånger man (jag) verkligen inser hur mycket jag faktiskt har varit med våra barn, 24/7 i 3 och ett halvt år i princip och hur lite dom faktiskt har varit på dagis. Hur mycket sjuka "vi" har varit eller att jag medvetet har hållit dom hemma efter signaler om magsjuka som illa kvickt har fått mig att låsa dörren. Inte konstigt att man glömt bort vad man gjorde innan. Förra veckan var dom visserligen också på dagis, första veckan sedan efter jul men då hade jag fullt upp, ja jag tror knappt att jag var hem under tiden dom var på dagis så jag hann inte lägga märke till att dom var borta på samma sätt. Dom må vara oootroligt jobbiga mellan varven men man kan ändå inte låta bli att sakna dom.. Vad vore egentligen livet utan barn..?

Nu dags att tömma diskmaskinen... På återseende!