Godkväll vänner!

BVC besöket i måndags gick bra trots att gossen bara hade gått upp 100g sedan utskrivningen från 56:an. Jag hörde att våran barnmorska gärna hade sett att vågen hade tickat iväg lite till men tyckte samtidigt att vi skulle vara nöjda med att han fortsatt gå upp. Han är trots allt liten och blir fort trött av att suga så vi kämpar vidare och hoppas på några extra gram vid nästa besök.

Vidare så var jag med om en aningen suspekt upplevelse i går morse vid frukosten. Vi hade precis satt oss vid köksbordet och skulle till att börja äta då jag plötsligt känner hur det rinner något längs efter benen. Min första tanke var - blöder jag från underlivet..? Jag skjuter lite frågande ut stolen och vad möts jag av om inte bröstmjölk!? Hur fasen kom det dit? Man kanske skulle höra sig för om extraknäck på norrmejeriet? Nä skämt och sido så börjar man inse att den fräscha tiden är förbi :-P

Idag har vi haft besök av Emilios tremänning Hampus, min småkusin och hennes mamma vilket var trevligt. Dom hade med sig en present till gossen- tack,tack!

Ska börja återgå till tv:n och göra ett försök till att vara social med P ikväll vilket är sällsynt nu för tiden om det ur huvudtaget har hänt sedan vi kom hem från Sunderbyn. Trots tappert kämpande så slutar det med att jag slocknar som en klubbad säl i soffan fram tills dess att Emilio ska äta vid 23 tiden och stackars P får sitta och zappa sig runt bland kanalerna för sig själv. Vilket sällskap man är.

Nå ha en fortsatt trevlig kväll!

Vårat alldelens egna mini monster anlände igår då inte mycket var till belåtenhet. Det kändes nästan som om han hängde i mina tuttar hela dagen. Fick han inte det så syntes snart inte bara missnöjet- det HÖRDES! Han skulle heller inte sova trots att ögonen nästan rullade på honom emellanåt och det blev inte många sovstunder under dagen. Det kändes mörkt när man precis lyckats söva honom och man egentligen bara ville vicka omkull själv för att inte vakna mer förän till vintern och man istället tittade på klockan och insåg att han faktiskt skulle ha mat igen en kort stund efter. Något annat som också var pest och pina var självklart dom hemska bajsblöjorna som skulle bytas. Ja, måste jag säga att min egna frustration kröp närmre?  

I natt däremot har han sovit jätte bra utan nattliga vakor. Bara sagt till vid mat, funnit sig vid att ligga på skötbordet och därefter somnat efter lite mys. Stackarn var nog trött efter gårdagens prestation. Det är jobbigt att vara på krigsstigen.

Idag hoppas vi på en gladare och mer nöjd Emilio. Det är dags att vakna nu- så vi får väl se....?

Vidare ska vi på vårat första BVC besök i eftermiddag. Det ska bli spännande och se om han fortsatt gå upp lika bra i vikt och om man har skött sig som mamma.

Men nu kommer pappa och en nybytt Emilio för käk. Take care!

Hej vänner! Allt bra? Haft en trevligt helg? Ja, jag vet att den inte riktigt är slut än men söndagar är söndagar.

Här har vi hunnit med kalas och middagsbjudning och sen har vi förevigat en mer lyckad vagntur. Knepet blev dock att söva gossen först. Det är verkligen inte hans grej att somna på egen hand, varken i sängen, soffan, vagnen eller någon annanstans - Vi lägger ner honom och håller tummarna, han ligger och kikar och jollrar en stund. En stund senare ändras tonläget och jollret övergår till ett bestämt gruffande och stökande och både armar och fötter svänger som helikoptervingar. Därefter kommer frustrationen och tar man inte upp lillbossen inom kort så är snart den vibrerande läppen och tutan igång och vi tvingas se oss besegrade än en gång. ATTANS SÖTUNGE!!


Vidare så flyttar vi snart. Alldelens för snart känns det som då nästan ingenting är packat -suck! Jag kan inte låta bli att bli stressad. Är det konstigt? Nå det är tur att man har en familj som ställer upp och en gullig mamma som kommer på torsdag för att hjälpa till. Tack och lov! Hon har en förmåga att få mig att lugna ner mig.

Nu är det dags att passa på att äta, Emilio har precis somnat efter sin första vakentid här på morgon.

På återseende!

God morgon på er! Här har vi precis ätit och tvättat en sårig men söt liten rumpa och nu ska förhoppningsvis mamma och pappa få äta utan en vaken Emilio. Lyckas vi? Ja det återstår och se.

Igår tog vi första turen med vrålåket- något som kom att bli tråkigt då gossen inte alls var särskillt förtjust och fick vara ledsen om vart annat trots att han var nytankad och bytt på och det var dags att sova. Tror ni att vi kan ha valt fel färg på vagnen....? Nå förhoppningsvis blir det bättre.

Hur har ni det idag? Några mysiga planer för kvällen? Här har knappt tanken gått igenom skallen. Det känns som om tiden inte riktigt har funnts till för någon sådan planering. Men vi får väl se vad vi hittar på och till er önskar jag en ...

 

 

 

Som ni förstår av rubriken så ska gossen heta Emilio. Texas Emilio närmare bestämt.

Idag har mormor och morfar varit på besök och sett guldklimpen för första gången. Vi fick ett par jätte fina påslakan och örngott som mamma hade gjort. Är övertygad om att han kommer sova som en prins när dom åker i sängen.

I övrigt har dagen flygit fram, fullständigt okontrollerat men samtidigt väldigt fint. Man hinner liksom inte riktigt med. Dagarna känns meningsfulla och har fått en helt annan innebörd. Vi myser, sover och skiter- precis som det ska vara och jobbar med att komma in i rollen som förälder. Tänk att den som legat och levt rövare i magen i flera månader faktiskt ligger så fridfullt bredvid mig. Det är fortfarande svårt att förstå. Jag bara älskar varenda liten del av denna guldklimp. Händer, fötter, doft, hår och för att inte tala om dom små blå som jag lätt drunknar i. (Under nätterna har jag dock lutat mig fram och viskat att jag gärna ser dom i morgon istället). Det är snart dags för mat igen, sen blir det sängen.

Närmare bestämt klockan 08.38. Han vägde 2405g och mätte 46,5 cm lång. Äntligen har vi fått träffa honom!

Dagen började med ett besök på Sunderbyn, ett besök som kom att bli det sista utav alla våra koller, utan förvarningar.

Väl klar där stod ett välbehövligt frisörbesök på schemat, något som jag gått och dragit ut på länge eftersom orken egentligen inte har funnits. Men vem vill inte vara snygg inför förlossningen? Nä skämt och sido så tyckte jag det kunde vara skönt att ha gjort bort det innan man skulle ha fullt upp med annat. Jag kunde dock inte i min vildaste fantasi tro att det skulle vara dags några timmar senare. Lite sammandragningar kunde man väl ha? Sammandragningar som jag antog bara var lite förvärkar eftersom dom inte alls var regelbundna eller smärtsamma.

Eftermiddagen och kvällen gick men kring 24-snåret var det kört. Dom kom allt tätare och gjorde allt mer ont. Var det verkligen på riktigt? Det var ju flera veckor kvar? Inte kunde det väl vara det, redan? Samtidigt hörde jag läkarens ord i huvudet om att det inte var säkert att jag skulle gå tiden ut. Mycket riktigt, längre än vecka 36 kom vi inte.

Jag försökte ta det lugnt så gott det gick och vi jobbade på bra tillsammans här hemma. Efter några timmar ställde jag mig i duschen för lite smärtlindring medan P satt på toaletten för att klocka värkarna. 3-5 minuter låg dom flesta på och 03.20 ringde han in till förlossningen som tyckte att det var dags för oss att komma in.

Sagt och gjort. Vi slängde hastigt ihop lite grejer eftersom BB väskan var långt ifrån packad... Vi satte oss i bilen och värkarna var vid det här laget mer intensiva och det var riktigt jobbigt att sitta i bilen.

Vid akutmottagningen möttes vi av en sköterska som följde oss upp mot förlossningen, en promenad med ett x-antal värkpauser.

Väl framme kopplades den välkända CTG-kurvan på som visade att värkarna var regelbundna och starka. Jag blev därefter undersökt och dom konstaterade att jag var öppen 7-8cm.

En kanyl sattes i handen och och jag fick antibiotika eftersom han var lite tidig. Så småningom sattes en elektrod fast på hans huvud.

Därefter togs det hål på hinnorna eftersom vattnet inte hade gått och värkarna tilltog snabbt. Aj,aj,aj!! Jag provade länge och väl med lustgas, vilket jag inte kom överens med och tackade då ja till ryggmärgsbedövning.

En läkare tillkallades, en mycket otrevlig sådan, usch! Hade jag haft orken hade jag vänt mig om och gett henne en höger. Hemska kvinna! Dessutom helt i onödan då hon inte lyckades lägga bedövningen rätt vilket gjorde att den inte hade någon verkan.

Jag som hade hört att ryggmärgsbedövning skulle vara rena himmelriket och jag bara väntade och väntade på att den snart skulle kapa mina toppar men ingenting hände och jag blev mer och mer frustrerad. Jag skrek till slut VARFÖR HJÄLPER DEN INTE?! JAG ORKAR INTE MER! Jag orkade knappt andas igenom värkarna längre.

Plötsligt gick en jätte våg genom kroppen som inte gick att stoppa, den sa mig bara att ta iiiiiii!! Öppningsfasen hade nått sitt slut och han trängde längre och längre ner i förlossningskanalen med all sin kraft för att så småningom se ljuset. Efter dryga 7 timmars värkarbete kändes det bokstavligen som om jag skulle till att skita på mig. Det var äntligen dags att börja krysta.

Det visade sig då att han låg med näsan uppåt viket gjorde att han fastande i bäckenbotten med bakhuvudet och vid krystningsvärkarna gick hans hjärtfrekvens drastiskt neråt och dom började genast slita i mig från liggandes på rygg till alla fyra och vidare till sida.

Otaliga gånger sa jag att det här går inte, det här går inte, jag VILL inte! Något som dom förmodligen har hört mer än en gång förut. Min negativitet och rädsla möttes av positvia kommentarer så som - Snart blir det bebis, det här går ju jätte bra. Spännande va?

Vad skulle jag göra, det fanns inte precis någon återvändo?

Huvudet kom ut och det var kort sagt ett brinnande helvete där nere. Några värkar senare var han ute och jag kunde äntligen andas igen. Han kom upp på mitt bröst och den mesta smärtan var som bortblåst. Den långa väntan var över!

Efter läkarundersökningen på gossen gick P tillsammans med en sköterska och den lille iväg för att tillmatas medan jag själv låg kvar för att sys. Lokalbedövningen sved men det var helt klart uthärdligt. Man var minst sagt tagen av situationen.

Därefter blev det mys och fika för att sedan chocka omvärlden med den stora nyheten. Omväldigande känslor infann sig. Vi hade blivit föräldrar till en ögonsten som vi inte kunde slita blicken ifrån.

Men så tog dagen en totalomvändning när den först välmående gossen började andas väldigt häftigt. Av dom normala 40-60 andetagen per minut var han uppe i över 100 och han skickades till barnintensiven (avdelning 56) för koll och där han också blev inskriven. Där bestämde man att han skulle skickas på lungröntgen så han fick ligga med syrgas i väntan på provsvar.

Det visade sig att han inte syresatte sig ordentligt och att lungorna var omogna så han kopplades omgående upp med CPAP (andningsmotstånd) och pulsmätare. Det sattes in en kanyl i armen för antibiotika och en sondslang ner genom näsan till magen.

Allt gick så fort och tårarna rann. Man kände sig så hjälplös och det var hjärtslitande och se där han låg med hoppande bröstkorg. Ja det är så att känslan kommer tillbaka i skrivande stund. Jag hade gjort allt för att byta plats med honom.

Som tur var så kryade han på sig och han blev så småningom sladdlös igen och det återstod bara antibiotika och sondmatning. En befrielse men en fortsatt oro.

Därefter gick allt sakta men säkert i rätt riktning. Han blev piggare och några dagar senare fick vi chansen att ha honom hos oss inne på rummet, sköta sondmatning själva men framför allt knyta band till varandra och förstå att han faktiskt var våran.

Igår 9 dagar efter födseln blev vi utskrivna för hemfärd. Det kändes skönt att få komma hem men samtidigt lite konstigt. Än en gång en omställning för oss alla tre. I morgon kommer mormor och morfar på besök. Själv försöker jag fortfarande vänja mig vid tanken att vara nybliven mamma och att inte längre ha en mage som är ivägen.

Förlossningen är utan tvekan det största jag någonsin varit med om, den prestation som jag kan känna mig mest stolt över. Om det gjorde ont? Oh JA! Men smärtan var i efterhand ingenting i jämförelse med den stora nyfikenheten, lyckan och spänningen jag kände för att snart få möta vårat barn.

Ja då var det väl dags att lämna några rader här igen. Är medveten om att jag slarvade igår men varken fantasin eller energin är på topp vilket ni får ha lite överseende med.

Som ni vet så var det besök på Sunderbyn idag igen vilket kom att kännas onödigt då "våran" läkare av någon anledning inte var där. Istället fick vi prata med en läkare som inte hörde dit och det kändes verkligen som om han pratade direkt ur boken. Fick inte ut något vettigt ur huvudtaget och han kunde heller inte göra det som vanligtvis görs med ultraljud vid varje besök. Så vad gjorde jag där? Låg en halvtimme med CTG kurva och blev sedan hemskickad för att påbörja en ny dygnsmängd och komma tillbaka på fredag igen- SUCK! Kände mig aningen less när vi åkte därifrån men,men.

Dagen i övrigt har varit lugn utan aktiviteter. Vad har ni haft för er?

Magen vecka 37

Började dagen som vanligt med blodtrycksmedicin och efter det lite väntan på P som slutade tidigare för dagens läkarbesök. Därefter en snabb lunch och iväg till Sunderbyn.

Testerna gick bra och man kan minst sagt säga att man börjar kunna rutinerna och bli bundis med personalen vid det här laget. Nästa gång kan vi koppla på utrustningen själva så sköterskorna slipper :P

Värderna är fortsatt desamma, blodtrycken hade gått ner något och är mycket mer jämna nu jämfört med tidigare. Tyvärr är min form dock inte riktigt lika bra som det sjunkande trycket.

Är inne i en något nedåtgående spiral, fogarna bråkar mer och mer, huvudvärken och det allmäna tillståndet är lite släpit. Läkaren tog på tal om att sy in mig igen för bevakning i några dagar men jag slapp som tur var, åtminstone för den här gången, vilket jag är glad över. Är mycket hellre hemma och vilar än innanför sjukhusets gråa väggar om jag absolut inte behöver.

Efter alla ctg-kurvor fortsatte vi med ultraljud och fick oss en till titt i bebishuset. Fick se en mycket tjusig liten nos som läkaren tyckte såg otroligt söt ut, och man kan ju inte annat än att hålla med. Bebbe har utan tvekan bra gener att brås på hehe. Nä skämt och sido så såg blodflödet bra ut och mängden fostervatten är fortfarande på en bra nivå. Vidare så uppskattades bebis att väga drygt 2300g idag.

Återbesök på onsdag igen så det blev ingen vidare lång permis den här gången. Men nu får det räcka med knapptryckningarna för ikväll. Tv:n kallar.

Ha det bra!

Idag är det ett år sedan vi firade mammas födelsedag och sista kvällen på våran Gotlandsresa förra sommren. En mycket trevlig sådan. Kvällen bjöd på god mat, galen trubadur, alkohol och en cigarett i handen.

Jisses! Sånt har man ju nästan glömt bort vid det här laget! Ja, jag har faktiskt inte ens hunnit sakna det då jag har en tendens att se konsekvenserna så mycket tydligare nu för tiden. Sen har ju givetvis det lilla livet i magen en stor del i det hela att göra med, ett liv som jag för allt i världen inte skulle byta ut om än drinktarmen börjar prata högre ju längre in mot sommaren vi kommer :-P Men alkoholfritt får det bli!

Hur har ni det en dag som denna då? Själv känner jag mig lite sliten, huvudvärk och trött. Känns som om jag har sovit bort en stor del av dagen men vad gör det när P ändå jobbar? Tiden går om inte annat mycket fortare till sällskapet anländer igen.

Ni får ha en trevlig lördagkväll. Ta hand om er!

Ni kan vara lugna, jag är inte och föder barn- ÄN hehe. Det har bara varit dåligt med energi dom sista dagarna. Ni är för söta som redan så här 4 veckor innan det egentligen är dags börjar höra av er då jag inte bloggat men jag ska göra mitt bästa för att skärpa mig om än jag måste säga att ni har lagt en tidig ribba för daglig uppdatering :-P

Sen är det vissa av er som varit omtänksamma och hört av er och först och främst undrat så att jag inte har insjuknat och blivit sämre men där kan jag också säga att jag står och trampar på samma ställe. En koll hos BM idag visade att den dubblade dosen av blodtrycksmedicinen verkar ha gjort sitt då ett rätt okej tryck dök upp på displayen. Äggvitan var också densamma. Nästa inplanerade koll i Sunderbyn är på måndag så då får vi se vad dom säger här näst.

Men nu ska jag mysa vidare framför kvällens tvtablå. Ha en underbar kväll!

Godkväll med er!

Besöket på Sunderbyn gick bra på morgon. Fick komma hem idag också, skönt! Det sas väl inte så mycket nytt egentligen. Det mesta såg likadant ut. Fick åka hem med dubbel dos av blodtrycksmedicinen eftersom huvudvärken har varit väldigt intensiv de senaste dagarna och i övrigt är målet att hålla graviditeteten i två veckor till åtminstone, till vecka 37 så länge jag inte blir mer sjuk. Känns bra att bebis får chansen att tjocka till sig lite till men samtidigt jobbigt med ovissheten.

Vidare så har jag fått order om att ringa till mödravården för att boka tid innan helgen för att kolla blodtrycket och därefter är det Sunderbyn som gäller till veckan igen. Då ska även en ny viktuppskattning göras för att se hur mkt den lilla har gått upp under två veckors tid.


I övrigt har dagen varit hyffsat lugn. Det har varit solmys för hela slanten tillsammans med Kerstin, Sara och Tyra och grillning till middag. Gott,gott! Nu har jag däremot landat i soffan för kvällen vilket jag måste säga var efterlängtat då jag blev sååå trött. Dags att vicka om kull och invänta P på dryga timmen.

Snark!