I helgen har vi haft fullt upp, sovit hos Emilios mormor och morfar och varit till Happis och IKEA för bla lite sista bebisinköp. Med tanke på att vagnen är det enda som har varit inhandlat sedan tidigare så var det hög tid att få hem resterande så vi slipper vara ute i sista sekund. Helt plötsligt står vi där med ett barn på armen men är utan saker. Lite blöjor vid nästa inhandling och jag skulle vilja påstå att vi är redo för bebisens ankomst.

Jag går inte omkring och tror att jag ska få tidigare den här gången bara för att Emilio gjorde det. Jag har snarare varit ganska inställd på att prova gå över tiden den här gången. Att liksom ta igen dom veckorna jag tjuvstartade sist även om det inte riktigt är möjligt.

Tanken slog mig att det idag är två veckor till Emilio bestämde sig för att komma till världen (36+4) Vår älskade son som nu ska bli storebror. Tiden har verkligen rusat likt en skenade hästhjord. Vi kan gott vänta åtminstone 5 veckor till på lillasyster eller lillebror. 37 dagar kvar till BF idag. Det börjar kännas att det närmar sig. Vem är du?

Jag har säkert skrivit det tidigare år men Halloween är inte min helg då jag avskyr masker. Varför vet jag inte riktigt..? Är dom utklädda till häxa eller något annat där dom är sig själva är det okej men att öppna dörren för screem, liemannen eller jävulen är något helt annat. Vem vet vad som gömmer sig bakom? Ja, jag vet att man ser om det är barn men det spelar ingen roll. Vår dörr får man helst låta bli och som belöning kan dom få ett halv kilo godis var till veckan istället :-P

Något roligt hände bara för en liten stund sedan. Det plingade på dörren och mycket riktigt stod där några visserligen ganska söta häxor för att säga bus eller godis. Hade jag varit ensam så hade jag förmodligen inte öppnat, (hade aldrig tittat efter) så tokigt är det men stora starka P är ju hemma. I vilket fall som helst så hade jag sedan en timme tillbaka suttit och gäspat så att maskaran har runnit, något jag inte brytt mig om eftersom att jag strax ska hoppa in i duschen. På väg ut mot hallen passerar jag spegeln och ser i ögonvrån att jag ser förskräcklig ut men är det Halloween så är det. Jag skulle ha släckt ner lamporna och slängt upp dörren och skriket BUUUUUUU!!!

Morrn,morrn hur har ni det? Här har jag precis börjat vaknat till liv efter lite frukost och ett blöjbyte som hette duga. Någon mer ingående förklaring skonar jag er ifrån men luktade gjorde det.

Helgen har till mesta dels bestått av förberedelse inför morgondagens tapetsering. Givetvis så visade det sig vara betydligt mer underarbete än vad vi hade väntat oss så slipdammet har legat som ett tjock moln över oss när Emilio har gått och lagt sig om kvällarna. Spacklats, målats och skurits bort gammal tapet har det också gjort så nu skulle jag våga påstå att vi är redo för lite våder i morgon. Mamma och pappa kommer hit och hjälper till :)

 

Kroppen sa till ordentligt efter måndagens promenad och det är egentligen inte förän idag det känns lite bättre. Det är inte riktigt lika smärtsamt att röra sig eller ta sig upp från exempelvis soffan. Den tuffa utmaningen ligger i att ta sig upp från en madrass på golvet som Emilio gillar att leka på. Man skulle kunna fråga sig varför jag ur huvudtaget utmanar ödet men det ger mig samtidigt chansen att ligga och vila lite samtidigt som jag är med i leken. Jag lägger mig inte för 5 minuter utan när jag väl har bökat mig ner på madrassen så är jag där för att stanna ett tag. Ringer telefonen är det ingen idé att tro att jag ska hinna svara utan dom får gott ringa igen eller vänta en kvart tills jag har kravlat mig upp och kan ringa tillbaka :-p

Vidare så går jag in i v 34 idag. Det var nästan så att jag fick stanna upp och tänka efter om det verkligen kunde stämma. Jag förstår inte vart veckorna har tagit vägen och det är med skräckblandad förtjusning dagen D närmar sig med stormsteg. Ibland önskar jag att man var så där lyckligt ovetandes, precis som förra gången om vad som väntade. Förlossningen är väl knappast något som någon ser fram emot men den här gången känns det förmodligen tyngre att tänka på eftersom man vet hur j*vla ont det gjorde sist. Samtidigt blir det svårt att hitta någon genväg till det fantastiska som väntar oss, det lilla mirakel som smärtan för med sig. En tillräckligt stor anledning till att försöka tänka possitivt!

 

 

Mycket riktigt så har jag fått lida ordentligt för gårdagens promenad. Natten har varit olidlig och det har bokstavligen talat känts som om jag ska gå sönder och att det inte bara är fogarna som luckras upp. Det har varit en kamp att vända sig i sängen och näst intill en omöjlighet att ta sig upp på toaletten. Bortsett ifrån ett trasigt bäcken så har även magen fått dra ett tungt lass. Pust! Nu får det lov att bli motordrivna transportmedel i fortsättningen. Vem försöker jag lura? Det här går inte längre. Hedanefter byter jag i tanken ut främre siffran på vågen.

På morgon infann jag mig på MVC igen. Undertrycket hade blivit lägre och landade på 85. Tack och lov så blev det inget besök på specialistmödra, inte den här gången i alla fall, ja förhoppningsvis så blir det inget alls.

P jobbar sent idag och jag och Emilio försöker på bästa möjliga sätt roa oss på egen hand. Emilio känner förståss av att jag inte är någon jätte rolig mamma idag och gör allt för att få den där extra uppmärksamheten. Saker han aldrig tidigare har gjort är dagens största intresse. Alltid lika perfekt tajming när pappa inte är hemma. Nå ja.

Igår vid middagstid skulle vi värma Emilios mat och plötsligt skjöt mikron världens eldklot. Kontakten rycktes illakvick ut ur väggen och vi insåg att den har gjort sitt och det blev en tur till Elgiganten och Expert. Där upptäckte vi dock att det inte är några billiga pjäser. Något som vi kanske hade räknat med skulle kosta några hundralappar gick snabbt upp till 1000-1500kr? Det blev genast en mycket tråkigare utgift och vi åkte hem utan mikro då klockan blev mycket. Idag känner jag verkligen hur beroende man är av en mikro så i morgon när P slutar jobbet så är det slutfunderat och en ny mikro ska med oss hem. Kosta vad det kosta vill men jag ska ha en mikro.

Men nu dags för mellis. Undra just vilken frukt vi ska gräva fram idag?

God eftermiddag! Idag var det dags för ett besök på MVC igen. Jag och Emilio promenerade dit i vanlig ordning och jag lär få ångra mig även den här gången. Aj,aj,aj. Det kanske är dags att man lär sig att promenadernas tider är förbi för ett tag framöver.

Bebisen hjärtljud hade återgått till det normala igen vilket var skönt att höra. Däremot så fortsätter min puls att vara hög och även blodtrycket som i flera veckor har hållt sig på en acceptabel nivå visade sig nu vara förhöjt. Typiskt! Ska dit i morgonbitti för urinprov och nya tryck.

V 33 (32+4)
Bebisens hjärtljud: Omkring 150 slag/min
Blodsocker: 4,5
HB: 118
Sf-mått: 32
Blodtrycksserie: 128/95, 127/94, 138/106

Otrevliga människor möter man överallt men varför har man en tendens att stöta på dom där man helst hade sluppit?

I går var vi till Sunderbyn för ett tilläggsultraljud. Jag såg kvinnan på håll när hon kom gåendes och skulle ropa upp oss och tänkte för mig själv att ja henne har vi aldrig träffat förut för träffat många har vi sannerligen gjort.

Hon ropade upp mig och efter det vanliga handslaget gick vi in till undersökningsrummet. Där lade jag mig ner och redan då hade jag fått känslan av att hon var så där falskt trevlig.

Hon förde ultraljudsdosan över magen och livmodern och bebisens huvud dök upp på skärmen. Bebisen var väl det jag egentligen var mest intresserad utav men vi var ju faktiskt där för att kolla läget på moderkakan.

-Ja den ligger ju väldigt lågt i framvägg säger hon men det här ska nog kanske gå bra. Kanske tänkte jag och frågade vad hon menade? Hon tittade lite till och sa sedan att hon inte trodde att moderkakan skulle påverka en vaginal förlossning och att huvudet skulle kunna passera. Okej men vad bra utbrister P bredvid mig. Det är ju det du har velat veta så att man inte åker in till förlossningen och inte vet säkert. Inge mer med det. Men då skulle ni ha hört.

Kvinnan mer eller mindre hoppade på honom för hur han just hade uttryckt sig och använt ordet säkert. För säker kunde man ju minsann ALDRIG vara. Nä sa P det förstår jag ju att det var inte riktigt så jag menade men det var redan försent. Predikan var igång. Hon bara fortsatte att spotta ur sig om att si och så var det och att man ALDRIG kunde vara säker. ALDRIG! Herregud vad var hennes problem?

Som om det inte räckte så började hon dra upp olika senarion för P om hur jag minsann kunde ramla i en trappa. Risken var visserligen inte så stor men man kunde aldrig vara SÄKER. Man kunde heller aldrig vara SÄKER på att vi inte skulle krocka på vägen hem. Jag menar hallå? Vart var maskeringstejpen när man behövde den för nu började man verkligen bli irriterad.

Slutligen innan vi gick så avslutade hon samtalet med en brett äckligt leende och sa- Ja men då är ni så hemskt välkomma tillbaka, vi väntar på er och så gick hon. Det enda jag kunde tänka på var att om hon visar sitt nylle när det väl är dags lär jag förmodligen explodera.

Utanför dörrarna började jag och P ventilera oss och kunde inte släppa det förän vi var hemma. Jäkla kärring! P hade blivit så arg när hon började säga att jag kanske skulle ramla i en trappa. Varför ens säga en sån sak? Risken må vara liten att snubbla på en trottoarkant också men det lyckades jag ju faktiskt göra när jag väntade Emilio. http://sandrazzz.blogg.se/2010/may/valborgs-2010-ett-fritt-fall.html Saker händer och det är ingenting man kan styra över. Men kom för guds skull ihåg att aldrig använda ordet SÄKER.

Onödigt tjafs säger jag bara..!

Idag var det inte alls lika muntert att vakna. Inte på långa vägar. Zombiekänslan är tillbaka. Nätterna består mest av ett evinnerligt vridande och vändade, hemska drömmar och halsbränna. Sömn är det sista jag får för tillfället. Kan någon slå mig hårt?

P jobbar sent idag men jag och Emilio får besök av Sofia på eftermiddagen vilket känns kul då det var jätte länge sedan vi sågs. För länge sedan. Kul med lite sällskap :)

På torsdag blir det ytterligare ett inkik i bebishuset. Ni minns kanske att moderkakan låg för utgången på rul? Ska bli kul att se den lill* igen och förhoppningsvis så ser allting bra ut.

Men nu är det dags att rycka upp sig. På återseende!

På morgon ligger frosten vit på taken, solen skiner på en klarblå himmel och jag känner mig glad inombords. Kanske för att jag har båda mina favoritkillar hemma idag. LYX! I vilket fall en känsla som inte varit och hälsat på på ett tag. Fantastiskt!

Sitter och väntar på att ugnen ska bli varm. Det blir varma mackor till frukost. Utsikten från köksfönstret är vacker. Det ser så friskt och härligt ut. Idag ska jag andas in extra djupa andetag, så där så att det räcker ett tag.

Jag ville egentligen bara säga GODMORGON!

Jag känner mig något piggare idag och lyxade till det med en dusch på morgon, efterlängtat och mycket skönt. Därefter hämtade jag Emilio som tack och lov verkar ha vaknat på en bättre sida idag då han var värre grinig och butter igår och inte mycket var till belåtenhet. Men alla har vi våra sämre dagar.

För tillfället har vi tagit paus i busandet, eller åtminstone mamman som fick stränga order av sin egen kropp om ta sig upp från golvet en stund. Det börjar snart vara dags för Emilios förmiddagslur och då ska jag också passa på att lägga mig så att vi orkar ta oss ut en stund på eftermiddagen.

Igår var det dags för ett besök på MVC igen, allting såg bra ut bortsett ifrån att bebisens hjärtljud var höga. Under tiden jag och Emilio var inne på rummet så kollade BM vid ett flertal gånger både liggandes och sittandes men ingen förändring visades. Hon förklarade att hjärtljuden fick vara höga periodvis men att hon ville se att dom gick ner innan hon skickade hem mig.

Jag och Emilio försökte roa oss i väntrummet en stund medan Kerstin tog nästa patient för att tiden skulle gå lite så att vi därefter kunde prova på nytt. Av någon anledning så är Emilio alltid väldigt fjantig och klängig när vi är där, med andra ord inte särskillt bekväm med att varken någon tar i mig eller att leka på egen hand men med lite avledning och en rolig brandbil som skrålade i alla världens läten så gick det.

Hjärtljuden togs för fjärde gången men samma frekvens dök upp och vi fick vänta ytterligare. Emilio fick en frukt av Kerstin den här gången så vi hade något att sysselsätta oss med. Gott tyckte Emilio men plötsligt slant det ner en för stor bit i halsen och paniken började lysa i ögonen samtidigt som han blev röd i ansiktet och började kraxa. Nektarinbiten kom inte upp. Jag tog honom i knä och dunkade honom i ryggen, ingenting hände och tankarna hann börja snurra i huvudet- vi var åtminstone på rätt ställe. Jag dunkade honom i ryggen igen och då kom den upp och han började gråta och vi kunde båda dra en lättandes suck.

Vi återgick till lekandet en stund innan det var dags att kolla hjärtljuden igen. Ingen förändring. Emilio började bli väldigt trött och nöjde sig vid det här laget bara med att vara i famnen så Kerstin föreslog att vi skulle gå ut en stund så att han eventuellt kunde somna i vagnen och sen komma in igen för ett sista försök.

Sagt och gjort så traskade vi ut men Emilio som redan vid påklädningen hade börja grina var väldigt svårtröstlig och en kort stund senare la han i en högre växel. Trots alla möjliga försök så blev det inte bättre och han grinade helt hysteriskt. Det gjorde ont i mamma hjärtat som inte riktigt kände igen honom. Efter en stund tog jag upp honom från vagnen och inte ens det hjälpte och hysterin fortsatte. Jag var vid det här laget ungefär 1,5 km från vårdcentralen och jag insåg att det skulle bli en tung väg tillbaka. Strax under 9 kg på armen och en mage som var tung och gjorde ont av sammandragningar och foglossning på det, ja jag jublande inte precis. Den inre styrkan trädde fram.

Emilio fortsatte grina och hänge sig runt min hals. Att han var trött var det ingen tvekan om man jag kunde inte låta bli att undra om han hade ont någonstans. Han var verkligen inte sig själv.

Drygt en timme efter att vi gått så var vi tillbaka på MVC igen och Emilio hade lugnat ner sig och vi satt tyst och stilla och mös ute i väntrummet. Jag strök honom lite på magen vilket han verkade gilla. Jag var totalt knäckt och undrade hur jag skulle orka ta mig därifrån. Tack och lov så började klockan närma sig 16.30 då P skulle sluta så att han kunde plocka upp oss. Min sk tid hos barnmorskan hade nu pågått i 3 timmar.

Det blev dags att kolla hjärtljuden en sista gång. Frekvensen visade sig fortfarande vara lika hög och Kerstin gick och ringde förlossningen. Jag hörde på håll hur hon pratade i telefonen och att hon tillsammans med den i andra enden kom fram till att jag skulle komma dit.

Allt brast och tårarna började rinna. Egentligen inte för att jag var orolig utan för att jag var så trött och allting kändes hopplöst för tillfället. Kerstin kom ut och pratade med mig och i samma veva kom P.

Vi åkte hem och gav Emilio middag och vände sedan om ut genom ytterdörren igen.

Väl inne på förlossningen fick vi träffa en jätte trevlig barnmorska som kände och klämde lite på magen innan hon kopplade upp mig på en CTG kurva. Därefter fick vi komma till ett annat rum och vänta. Bm tittade lite på mig och frågade om jag kände mig frisk i övrigt. Ja sa jag, jag är bara trött och slut och har diverse krämpor och suckade men hon ville ändå kolla så jag inte hade feber vilket jag till min förvåning hade? Jag lämnade urinprov och vi fick vänta ytterligare.

Klockan började bli mycket och Emilios sovtid hade passerat med råge. Ändå skötte han sig jätte bra och charmade dom flesta samtidigt som han inte var sen att visa att han tyckte att dom skulle gå och låta oss vara ifred genom att vinka bestämt. Sötunge!

CTG-kurvan hade registrerat mina lite smått onda sammandragningar vilket dom också ville checka upp så att inte livmodertappen hade påverkats vilket den tack och lov inte hade gjort. Än vill vi inte ha någon bebis. Förvärkar blev konstaterat.

Bebisen hjärtljud låg mellan 160-180 slag per minut vilket om än lite högt verkade må bra. Det största felet låg hos mig då jag hade för hög puls vilket förmodligen var anledningen till bebisens frekvens. Febern var förståss svår att förklara men pulsen måste hållas extra koll på. Blodtrycket kom också på tal men inte mer än så.

Efter drygt 4 timmar blev jag hemskickad med order om att dricka mycket och ta alvedon för att förhoppningsvis få ner pulsen. På utvägen kunde jag inte låta bli att säga - Ja här söker man för bebisens skull men får ännu en gång veta att det är mig det är fel på och att det är jag som inte mår bra. Något som jag visserligen har känt av men ändå. Skulle jag bli förvånad?

Stackars Emilio var förståss jätte trött och somnade som en klubbad säl när vi kom hem efter att han snuttat i sig sin vällingslurk och vi gick också och lade oss en kort stund senare.

Natten har varit olidlig och idag känns det som om jag har blivit överkörd av tåget då det värker överallt och sammandragningarna fortsätter. Det blir utan tvekan en lugn tisdag och det bäst utav allt- P är ledig.

Är det möjligt att få dispans dom återstående veckorna? Att slippa böja sig ner efter leksaker eller nertappad mat från golvet, slippa ta på sig strumpor och skor, klippa tånaglarna eller raka benen och för att inte tala om att ta sig upp ur soffan då jag mot bättre vetande inte kan hålla mig ifrån divanen om kvällarna. Det börjar kännas tungt då magen blir större och krämporna är många. Jag sover dåligt om nätterna vilket bidrar till den evinnerliga tröttheten som inte vill ta slut. Samtidigt är jag väldigt glad över att du finns där lilla vän och beskådar din kvällsgymnastik mellan raderna. Mysigt för det mest, så jag klagar bara lite.