Jag vaknade upp tidigt på morgon av att Carisma bökade runt i sängen. Jag stirrade upp i taket där klockan visade strax efter 05.00. Jag konstaterade snabbt att det var bra precis ett år sedan då våran lilla tjej hade bestämt sig för att komma till världen. Det var bara någon timme kvar tills hon låg där på bröstet så ömtalig och vacker, betydligt mer högljud och klibbig än sin storebror men minst lika söt, efterlängtad och obeskrivligt älskad för det. Hon var den finaste lilla tjej vi någonsin sett. Det var kärlek vid första ögonkastet. En kärlek som växer sig starkare för varje dag.

 

Som ni förstår så blir Carisma 1 år idag. Man kan inte bli annat än sentimental. Våran lilla stora tjej, världens finaste lillasyster. Vi är så glada att du kom till oss. Grattis på födelsedagen! I skrivande stund var du 10 minuter gammal. Vi älskar dig ♥

 

 

 

 

 

För någon dag sedan skulle pappan i huset ge middag till Carisma och vilket liv det blev. Emilio skrek bokstavligen rakt ut och tårarna sprutade... Jag och P tittade på varandra och undrade först lite vad som tagit åt honom. Det är ingenting nytt att lillasyster äter en stund innan oss andra. Emilio grinade och grinade tills jag tog tag i honom och frågade lite på skarpen vad han var så arg åt då han inte svarat tidigare. Han lugnade sig ett slag och sa Daaaaah(Jag).. Bibbi(Carisma).... nam nam.. Han skulle helt enkelt ge Carisma maten, något han aldrig har gjort tidigare men just denna dag så hade han minsann tvärt bestämt sig för det. Okej men gå och ge henne maten då sa jag.. Tårarna byttes snabbt ut till ett stort flin och det var en mycket nöjd Emilio som satte sig till rätta. Hur kunde vi inte förstå det..?

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag fyllde lille Edwin 1 år. En lite mindre modell våningstårta var beställd som gärna skulle gå i blått, vitt och grönt. På tårtan skulle också hans bästaste sovkompis sitta.

 

 

 

 

Jag kan knappt fatta att det är Carismas tur att bli 1 år om drygt två veckor. Vart tar tiden vägen?

 

 

 

 

Kom faktiskt att bli första gången det kändes lite tungt att göra en tårta. Kanske för att jag inte riktigt har mått bra och för att jag varit så fruktansvärt trött, planer som gick i stöpet osv. Fantasin var som bortflugen och händerna funkade liksom inte. Jag blev helt enkelt inte nöjd och bestämde mig ganska snabbt för att hålla det rätt simpelt. Har man bestämt sig så har man. Man kan inte ligga på topp varje gång men en tårta blev det i alla fall :) Ett gäng söta marängspöken gjorde oss också sällskap på bordet.