Igår åkte jag och barnen hem till Kalix och hälsade på en kompis som var hemma från Enköping, väldigt trevligt bortsett ifrån att Carisma kräktes i bilen när vi nästan var framme. Suck! Inte nu igen var min första tanke. En dusch och rengöring av stolen senare kunde dagen fortsätta som planerat och det blev inget mer av det hela och aptiten var som vanligt. Jag misstänker att hon blev åksjuk då sista biten ut till min kompis föräldrar där vi tillbringade dagen är under all kritik. Gropig, ojämn, kurvig ja ni hajar. Eftersom pappan i huset blir åksjuk av lilla minsta så känns det mest troligt men ack så jobbigt om det kommer bli ett problem. Men nog om det.

 

Väl hemma i Luleå igen åt vi middag och en rolig dag i överlag kom att ta en totalomvändning när vi fick reda på att en grannpojke på 6 år var försvunnen och hade varit borta sedan 10.00 på morgonen. Usch så fruktansvärt hemskt, det är min absolut värsta mardröm! Jag hade dött om någon av våra barn skulle försvinna. Hemska tanke!!

 

Kort därefter var polisen på plats och det blev ett himla pådrag med många frivilliga som hjälpte till att leta, bla jag och P. Det gick liksom inte att bara sitta still och inte göra någonting. Det kändes som ens skyldighet att ge sig ut och hjälpa till så vi ringde hit barnens farmor som fick vara här under tiden. Man kände sånt medlidande för föräldrarna och jag hoppas för allt i världen att det här är det närmsta en sådan här fruktansvärd upplevelse jag någonsin kommer.

 

Drygt 11 timmar senare hittades pojken välbehållen, tack och lov för ett lyckligt slut! Det hann gå många hemska förbjudna tankar genom huvudet under kvällen och jag kan fortfarande känna klumpen i magen växa när jag tänker på det. Något jag antar bara är en bråkdel mot för vad hans familj kände men jag hoppas att dom tar sig igenom det och kan lämna gårdagen bakom sig och med det sätter jag punkt och avslutar med en bild på dom som ligger allra närmast hjärtat.