Närmare bestämt klockan 08.38. Han vägde 2405g och mätte 46,5 cm lång. Äntligen har vi fått träffa honom!

Dagen började med ett besök på Sunderbyn, ett besök som kom att bli det sista utav alla våra koller, utan förvarningar.

Väl klar där stod ett välbehövligt frisörbesök på schemat, något som jag gått och dragit ut på länge eftersom orken egentligen inte har funnits. Men vem vill inte vara snygg inför förlossningen? Nä skämt och sido så tyckte jag det kunde vara skönt att ha gjort bort det innan man skulle ha fullt upp med annat. Jag kunde dock inte i min vildaste fantasi tro att det skulle vara dags några timmar senare. Lite sammandragningar kunde man väl ha? Sammandragningar som jag antog bara var lite förvärkar eftersom dom inte alls var regelbundna eller smärtsamma.

Eftermiddagen och kvällen gick men kring 24-snåret var det kört. Dom kom allt tätare och gjorde allt mer ont. Var det verkligen på riktigt? Det var ju flera veckor kvar? Inte kunde det väl vara det, redan? Samtidigt hörde jag läkarens ord i huvudet om att det inte var säkert att jag skulle gå tiden ut. Mycket riktigt, längre än vecka 36 kom vi inte.

Jag försökte ta det lugnt så gott det gick och vi jobbade på bra tillsammans här hemma. Efter några timmar ställde jag mig i duschen för lite smärtlindring medan P satt på toaletten för att klocka värkarna. 3-5 minuter låg dom flesta på och 03.20 ringde han in till förlossningen som tyckte att det var dags för oss att komma in.

Sagt och gjort. Vi slängde hastigt ihop lite grejer eftersom BB väskan var långt ifrån packad... Vi satte oss i bilen och värkarna var vid det här laget mer intensiva och det var riktigt jobbigt att sitta i bilen.

Vid akutmottagningen möttes vi av en sköterska som följde oss upp mot förlossningen, en promenad med ett x-antal värkpauser.

Väl framme kopplades den välkända CTG-kurvan på som visade att värkarna var regelbundna och starka. Jag blev därefter undersökt och dom konstaterade att jag var öppen 7-8cm.

En kanyl sattes i handen och och jag fick antibiotika eftersom han var lite tidig. Så småningom sattes en elektrod fast på hans huvud.

Därefter togs det hål på hinnorna eftersom vattnet inte hade gått och värkarna tilltog snabbt. Aj,aj,aj!! Jag provade länge och väl med lustgas, vilket jag inte kom överens med och tackade då ja till ryggmärgsbedövning.

En läkare tillkallades, en mycket otrevlig sådan, usch! Hade jag haft orken hade jag vänt mig om och gett henne en höger. Hemska kvinna! Dessutom helt i onödan då hon inte lyckades lägga bedövningen rätt vilket gjorde att den inte hade någon verkan.

Jag som hade hört att ryggmärgsbedövning skulle vara rena himmelriket och jag bara väntade och väntade på att den snart skulle kapa mina toppar men ingenting hände och jag blev mer och mer frustrerad. Jag skrek till slut VARFÖR HJÄLPER DEN INTE?! JAG ORKAR INTE MER! Jag orkade knappt andas igenom värkarna längre.

Plötsligt gick en jätte våg genom kroppen som inte gick att stoppa, den sa mig bara att ta iiiiiii!! Öppningsfasen hade nått sitt slut och han trängde längre och längre ner i förlossningskanalen med all sin kraft för att så småningom se ljuset. Efter dryga 7 timmars värkarbete kändes det bokstavligen som om jag skulle till att skita på mig. Det var äntligen dags att börja krysta.

Det visade sig då att han låg med näsan uppåt viket gjorde att han fastande i bäckenbotten med bakhuvudet och vid krystningsvärkarna gick hans hjärtfrekvens drastiskt neråt och dom började genast slita i mig från liggandes på rygg till alla fyra och vidare till sida.

Otaliga gånger sa jag att det här går inte, det här går inte, jag VILL inte! Något som dom förmodligen har hört mer än en gång förut. Min negativitet och rädsla möttes av positvia kommentarer så som - Snart blir det bebis, det här går ju jätte bra. Spännande va?

Vad skulle jag göra, det fanns inte precis någon återvändo?

Huvudet kom ut och det var kort sagt ett brinnande helvete där nere. Några värkar senare var han ute och jag kunde äntligen andas igen. Han kom upp på mitt bröst och den mesta smärtan var som bortblåst. Den långa väntan var över!

Efter läkarundersökningen på gossen gick P tillsammans med en sköterska och den lille iväg för att tillmatas medan jag själv låg kvar för att sys. Lokalbedövningen sved men det var helt klart uthärdligt. Man var minst sagt tagen av situationen.

Därefter blev det mys och fika för att sedan chocka omvärlden med den stora nyheten. Omväldigande känslor infann sig. Vi hade blivit föräldrar till en ögonsten som vi inte kunde slita blicken ifrån.

Men så tog dagen en totalomvändning när den först välmående gossen började andas väldigt häftigt. Av dom normala 40-60 andetagen per minut var han uppe i över 100 och han skickades till barnintensiven (avdelning 56) för koll och där han också blev inskriven. Där bestämde man att han skulle skickas på lungröntgen så han fick ligga med syrgas i väntan på provsvar.

Det visade sig att han inte syresatte sig ordentligt och att lungorna var omogna så han kopplades omgående upp med CPAP (andningsmotstånd) och pulsmätare. Det sattes in en kanyl i armen för antibiotika och en sondslang ner genom näsan till magen.

Allt gick så fort och tårarna rann. Man kände sig så hjälplös och det var hjärtslitande och se där han låg med hoppande bröstkorg. Ja det är så att känslan kommer tillbaka i skrivande stund. Jag hade gjort allt för att byta plats med honom.

Som tur var så kryade han på sig och han blev så småningom sladdlös igen och det återstod bara antibiotika och sondmatning. En befrielse men en fortsatt oro.

Därefter gick allt sakta men säkert i rätt riktning. Han blev piggare och några dagar senare fick vi chansen att ha honom hos oss inne på rummet, sköta sondmatning själva men framför allt knyta band till varandra och förstå att han faktiskt var våran.

Igår 9 dagar efter födseln blev vi utskrivna för hemfärd. Det kändes skönt att få komma hem men samtidigt lite konstigt. Än en gång en omställning för oss alla tre. I morgon kommer mormor och morfar på besök. Själv försöker jag fortfarande vänja mig vid tanken att vara nybliven mamma och att inte längre ha en mage som är ivägen.

Förlossningen är utan tvekan det största jag någonsin varit med om, den prestation som jag kan känna mig mest stolt över. Om det gjorde ont? Oh JA! Men smärtan var i efterhand ingenting i jämförelse med den stora nyfikenheten, lyckan och spänningen jag kände för att snart få möta vårat barn.