Igår var Carisma piggare, forfarande väldigt famnig men gjorde ändå sina egna små upptåg då och då under dagen. Det var första feberfria dagen på gud vet när i det här huset så nu hoppas jag verkligen att det förblir så och att vi får vara pigga, krya och glada under jul.

 

På morgon var inget undantag när Carisma vaknade och lade i högsta växeln direkt. Ja, hon hinner knappt slå upp ögonen innan hon är igång och det är fruktansvärt jobbigt att vakna upp till varje morgon och tro inte att det hjälper att lyfta över henne till våran säng utan hon skriker lika mycket där. Hon ger inte upp utan hon ska upp DIREKT och kan till och med vissa mornar tjura en stund efter det också. Som på morgon till exempel då hon gnäller och grinar fortfarande, över en timme senare :( Jag förstår inte varför hon inte bara kan vakna upp glad och pratandes någon gång..? Hon är ju fortfarande jätte trött men vaknar ändå. (Våra älskade gannar hjälper knappast till) Visst har det hänt att hon vaknat upp glad men jag skojar inte när jag säger att det går att räkna på två händer och det under ett års tid. Suck! Det här med sömn vet vi nog alla vid det här laget aldrig har varit hennes grej vare sig det gäller dagtid eller att vakna upp utsövd på morgonen men det börjar vara väldigt påfrestande. Ja nu fick jag klaga lite också.

 

Nu tillbaka till soffan och mys med Emilio. På återseende!

 

 

 

 

 

Som rubriken lyder så är Carisma fortsatt febrig och har varit hängigare idag och har hör och häpna mest velat sitta/ligga i famnen och mysa vilket aldrig händer annars. Sova gör hon däremot inte alls. Gamla vanor är tillbaka då hon knappt hinner somna så är hon vaken och vrålar igen vilket resulterar i en mamma med ögonen i kors. Hon bjöd tacksamt på en power nap i soffan tidigare på eftermiddagen när vi satt och såg på barntv då ögonlocken var tunga som bly men jag hoppas för allt i världen att dom inte är här för att stanna.

 

 

 

 

 

Nu är Emilio äntligen fri från febern. Ja, jag tror faktiskt att vi kan säga äntligen den här gången. Själv däremot började jag känna mig lite tjock i halsen i och med att Emilio började må bättre men det har varken blivit bättre eller sämre så förhoppningsvis så blir det ingenting utav det. Men givetvis så avlöser det ena det andra på antingen det ena eller andra sättet så nu är det istället Carismas tur att ha feber. Den vägrar att lämna oss. Carisma har dock varit hängig och slängig och VÄLDIGT gnällig bra länge nu. Det är tänder på gång så vi kan inte annat än att hoppas att det är på grund av det febern hälsar på och att det inte är början till Emilios elände. Tyvärr så rosslar och hostar hon litegrand men hoppet är det sista som sviker en. Jag är så otroligt trött efter veckan som varit så jag orkar bara inte med något mer just nu. Låt mina goisar få förbli friska!

 

 

 

 

 

 

 

 

Har precis kommit in efter att ha varit ute och skottat lite snö, eller ja, ganska mycket. Emilio fick tråkigt nog stanna inne och ta det lugnt. Vi tar hellre det säkra före det osäkra. Direkt jag kom in blev jag av med min mössa. Formen håller i sig :) Får se om vi går ut och tar lite luft senare.

 

 

 

 

 

 

 

På morgon är Emilio feberfri. Kan det ha varit en sådan där sista febertopp innan eländet ska lämna oss..?

Hoppas, hoppas att den inte kommer smygandes under dagen. Han är lite trött men vällingen verkar gå ner efter en välbehövlig sovmorgon vilket är ett bra tecken. God morgon!

 

 

 

 

 

 

Stackars Emilio har verkligen varit hängig dessa dagar. Vi har aldrig sett honom så här tidigare och den ena alvedonen har avlöst den andra :( Han har knappt ätit någonting och han har bara sovit eller sett ut som att han ska falla ihop när han varit vaken stackarn. Feberyrat på nätterna och haft det allmänt jobbigt.

 

Men så under gårdagen började vi märka att han blev piggare då han för första gången på hela veckan orkade med att kivas med lillasyster och faktiskt åt litegrand vilket vi såg som ett tydligt friskhetstecken och tänkte äntligen..!

 

Idag har han också varit pigg och han var ut en stund när P skottade lite snö men så ikväll så blev han allt mer hängig igen, åt inte upp sin mat och började klaga på att han frös och mycket riktigt så är febern tillbaka och han tempade snudd på 40 igen :( Så här i efterhand känns så det jätte dumt att vi inte tempade honom på morgon för att verkligen veta säkert om han var feberfri men då han inte alls kändes varm och var allmänt pigg och glad så kändes det inte nödvändigt. Man besparar ju gärna dom där tempningarna om det går då det kanske inte är något som han blir överlycklig över.

 

Jag tyckte så synd om honom ikväll och fick självklart dåligt samvete för att vi låtit honom både vara ute och åka iväg med bilen en sväng :(

 

Vi ringde och rådfrågade 1177 tidigare och där sa dom att dom ville ha in honom i morgon om han har fortsatt hög feber när han har haft det så länge. Förhoppningsvis slipper vi men någonting stämmer ju inte. Huvudsaken att han får bli frisk snart. Håll tummarna för en lugn natt!

 

 

 

 

 

Igår innan jag och P gick och lade oss så väckte jag Emilio för att kunna zuppa honom på nytt med förhoppningar om att det skulle bli en lugnare natt. Det blev det väl på sätt och vis fram tills morgonsidan kring 04.30 och febern hade stigit och han ropade på mig och var lika rädd och brännande het som natten innan. Han fick åter igen alvedon och lite vatten innan han fick lägga sig igen. Den här gången gick det bra och jag kunde återgå till sängen ganska snabbt men var väl mer eller mindre beredd på att få gå tillbaka lika fort igen men i monitorn hördes ingenting. Är det verkligen möjligt tänkte jag?

 

Drygt 25 minuter senare började han grina och ropa igen och den här gången ville han inte ha tutten och inte ligga i sängen. Jag lugnade honom och vi stod och pratade en stund innan han insåg att han precis som jag sa var trött och behövde sova och lade sig igen.

 

Han ropade några gånger till men sedan var det tyst en stund och jag lyckades peppar,peppar somna om en kort stund innan vi vaknade av att han stigit upp och grinade i vardagsrummet. Jag ropade på honom och han fick krypa upp bredvid mig i sängen och han somnade nästan direkt.

 

Efter en stund var det omöjligt och sova längre då Carisma som dessutom har hållt på att snurra och tjorva länge innan uppstigning hade vaknat och pratade och gnällde omvartannat.

 

Emilio steg upp och försvann ett slag och luktade inte alls särskillt gott när han kom tillbaka. Han hade så att säga varit på toaletten på sitt eget vis. Han ställde sig bredvid mig och började slita i täcket precis som om han ville komma upp men jag sa att vi var tvungen att gå och byta blöjan först. Jag var bara så trött och försökte samla krafter. Men så plötsligt så började han säga aj,aj,aj och jag steg upp och vi hann inte mer än till toaletten så mådde han dåligt och ville kräkas, precis som igår morse. Stackars liten mår inte alls bra :(

 

På morgon drack han 100ml välling men ville inte ha något annat trots flera försök. Efter en stund drack han lite lite mjölk och vägrade äpple och Carisma fick lite istället och satt och smaskade framför honom vilket inte berörde honom det minsta.

 

Han var trött och hängig och ville gå och lägga sig vilket han fick och sov kring en timme innan han ropade och kom upp men det tog inte mer än 10 minuter så ville han gå och lägga sig igen. Han drack lite mjölk till innan och har kommit upp på nytt för en liten stund sedan. Jag gjorde honom välling men när det väl kom till krita så ville han inte ha längre, inte ens smaka så det var bara till att hälla ut. Det får bli ett nytt försök lite senare då alvedonen har kickat igång. Den här gången tempade han "bara" 39,5 och jag som inte alls tyckte att han kändes så fasligt varm men tyckte ändå att det kan vara bra att ha lite koll. Jag vågar inte ens tänka på vad han har haft för feber i natt.

 

 

 

 

 

Usch och fy så jobbigt att se Emilio vara så här hängig. Han tempade 40 i feber tidigare och mår därefter. Den ena zuppen avlöser den andra och det är inte långa stunder han får må bättre :( Han har inte fått i sig särskillt mycket och lämnade även kvällens välling.

 

Det har inte varit helt lätt att vara hemma själv under dagen med båda barnen så får se hur det blir i morgon. Emilio har inte velat sitta ensamen och Carisma har varit lite småhängig och ganska gnällig dom senaste dagarna så det har inte varit någon vidare kombination. När Emilio har mått som sämst och jag har lämnat soffan så har han varit hack i häl men har bara stått och hängt och börjat gråta eftersom han egentligen inte har orkat. Åter igen har dom där extra armarna lyst med sin frånvaro. Mammas lillhjärta!

 

Nu lite sista mys i soffan innan sängen. Mina förhoppningar om den kommande natten är inte särskilt höga. Håll tummarna!

 

 

 

 

 

Det var en ordentligt hängig kille som efter en zupp lade huvudet på kudden igårkväll. Han slockande direkt. Innan vi gick och lade oss var jag in till honom och det räckte med att höra hans korta hetsiga andetag så fort jag kom in i rummet för att veta att febern var på uppåtgående igen.

 

Strax efter midnatt vaknade jag av att Emilio ropade på mig. Jag som inte hade haft fullt lika lätt som honom att somna hade precis lyckats. Jag traskade iväg och så fort jag kom in till honom så slängde han sig i min famn med ett järngrepp runt halsen och var jätte rädd. Hela han brände genom morgonrocken. Han stirrade snett över min axel och ut mot vardagsrummet och yrade om Oowe vilket jag förmodar var vovve. Han grinade, pekade och sa nej, nej, nej. Han ville inte riktigt slita blicken. Han betedde sig väldigt annorlunda mot för vad han brukar när han drömmer mardrömmar och efter en stunds lugnande så började jag nästan undra om han såg någonting som inte jag gjorde. Det är ingenting hjärtat viskade jag.. Oowe...oowe.. nääe... snyft, snyft!

 

Jag frågade honom om vi skulle gå och ta en zupp och jag hade verkligen inte räknat med hans reaktion. Han som vanligtvis blir jätte ledsen så fort han förstår vad det handlar om var genast med på noterna och sa inte ett pip.

 

Han fick dricka lite vatten men på väg tillbaka till sängen så började det igen... Oowe... Oowe.. nääe.. Sssch sssch sa jag bara, det är ingen fara.

 

Vi satt i hans rum en stund och jag strök honom bara lugnt över håret och tillslut så var han med på att det inte fanns någonting där och jag kunde gå tillbaka till sängen men han inte mer än att lägga mig så ropade han igen och så fortsatte det i en och en halv timme tills jag äntligen lyckades få honom att somna om. 

 

Jag var trött men kunde inte somna åter igen. Suck!

 

Plötsligt vaknade jag av att det dånade utanför och insåg att det inte var mer än 20 minuter sedan jag hade kollat på klockan sist. Jag hade med andra ord just somnat om och det var kört på nytt. Varför skottar man precis utanför hus i ett bostadsområde strax efter 02.00? Får man ens göra det? Nå ja..

 

Den här gången somnade jag inte om förän kring 03 men vaknade på nytt tjugo över av en mardröm men somnade ganska snabbt om för att åter igen vakna av en dröm en kort stund senare. Man va f*n låt mig sova var det enda jag kände. Klockan blev 04 och jag var fortfarande vaken, därefter någongång somnade jag men vaknade igen 04.45 av att Carisma grinade till och hade tappat bort tutten. Somna om, vad är det?

 

05.25 kände jag hur jag började sjunka in i sömn, en sån otrolig känsla. Låt den vara förevigt...!

 

06 vaknade Carisma och grinade igen och satt upp i sängen men jag lade ner henne i förhoppning om att hon skulle somna om men jag hann bara lägga mig i sängen så hördes ett hööö.. whhaaa..mamma.. ppaa osv. Surrkoppen var igång.

 

Jag gjorde allt för att ignorera det. Jag ville bara sova och efter en stund tror jag faktiskt att vi somnade om båda två för att med ögongen i kors sedan stiga upp vid 07. Emilio sov fortfarande men vilken jäkla SKITNATT!

 

Jag snabbduschade och gjorde Carisma färdig och började fixa lite i köket när Emilio strax efter 08 började grina och ropade på mig. Jag gick in till honom och han var fortsatt varm. Vi bytte blöja och han fick en zupp och under tiden hade Carisma hunnit bajsa så dom bytte egentligen bara plats med varandra. Plötsligt började Emilio gnälla och säga aj,aj och när jag frågade honom vart han hade ont så lade han handen på magen och började grina och kort därefter började han hulka och ville spy. Det kom inte så mycket så den ena tomhulkningen avlöste den andra. Stackars!

 

Efter en stund kändes det bättre och allt var lugnt igen och vi gick och gjorde välling som än så länge har fått stanna kvar och Emilio mår för tillfället bättre med alvedonen i kroppen.

 

Han fortsätter att peka och ynka sig och säger oowe mellan varven. Han vågade inte riktigt gå till sitt rum tidigare i morse men efter att jag ett flertal gånger sa att det inte var någonting och tänt taklampan så gick han lite försiktigt in och kikade runt och sa att den var borta och sedan dess har han inte sagt något mer så vi får väl se om oowe har tackat för sig eller inte.

 

 

 

 

   

 

På morgon steg jag upp strax efter 07 efter att ha legat och vridit i sängen sedan 05 då dom givetvis var tvungen att skotta utanför vilket jag självklart vaknade utav och därefter inte kunde somna om- morr! 

 

Tvättstugan kallade så jag traskade ut i snön och satte i gång några maskiner och gick sedan in igen, plockade lite i köket och blickade lite förundrat mot dörren till Emilios rum som inte hade öppnats ännu...? Ja,ja trött kille tänkte jag. Det tar på krafterna att träffa tomten på stan vilket han gjorde igår och blev värre intresserad :)

 

P och Carisma duschade och jag snabbtittade lite bloggar, bäddade sängarna och tände i fönstren och någon Emilio syntes fortfarande inte till och jag började undra om han levde där inne då klockan närmade sig 08.30. Alla varningsklockor hade börjat slå eftersom att det aldrig händer och för att det förmodligen aldrig har hänt heller. Men så plötsligt öppnades dörren och en sömndrucken lite rödrosig kille kom uppspringandes. Han kändes varm men jag tänkte att han kanske bara var mysvarm från sängen och han fick ny blöja, medicin och drack sin välling. Därefter lekte han på som vanligt och kändes inte lika varm längre. Jag hann ut i tvättstugan några ggr och P städade toan i väntan på att barnens mormor och morfar skulle komma för lite pepparkaksbak, klippning av pappan i huset och mys med barnbarnen. 

 

Vi kavlade ut degen och Emilio tryckte flitigt dit några formar och hann med att göra en och annan alldelens egendesignad pepparkaka innan han plötsligt började bli hängig och ville efter en och en halv plåt inte baka längre.

 

Jag gjorde lunch men som vanligt när han inte riktigt mår bra så var det inte många tuggor som gick ner. Febern var konstaterad och efter en zupp fick han gå och sova och sov nog kring 2 timmar.

 

Trots lite röda kinder så var det en ganska pigg kille som sedan busade på med morfar och mormor fram tills dess att dom åkte hem men därefter började han bli allt mer hängig igen och det var en huttrande Emilio som gjorde ett försök till att få i sig lite middag utan framgång. Det slutade med några bitar päron innan han entrade soffan på nytt och där sitter vi nu och ser barntv. Undra just om det är början till något elände eller om det bara är något tillfälligt..? Det återstår att se..

 

 

 

 

 

Känner mig ganska trött på morgon. Kanske är det gårdagens julstök som gör sig påmind? Vi hade egentligen tänkt vänta tills på söndag men så bestämde vi oss för att göra ett ryck igår eftermiddag istället eftersom P jobbar idag och för att helt enkelt ha det klart till första advent. Det återstår bara lite småfix men städat är det med stort S och gardiner och ljuskällor är på sin plats. Mysigt! Nu kan julstämningen få infinna sig :)

 

Emilio var lite frågande när han steg upp från sin s.k. vila. Vi misstänker att han inte hade sovit något men inne på sitt rum hade han ju varit så när han öppnade dörren stod soffan framskjuten mitt på golvet, fönstren var tomma och grejer var upplyfta från golvet. Vi förklarade för honom att vi skulle göra julfint och han skulle genast hjälpa till. Jag surrade på om julen och så frågade jag honom dumt nog om han vet vem som kommer på julafton.... Vad tänkte jag? hehe. Därefter pratade han BARA på om tomten hela eftermiddagen och kvällen, pekade och tittade ut genom fönstren utifall att den där skäggige mannen eventuellt skulle stå där. Nej, nej, nej sa vi att han kommer inte nu, det är länge kvar men det var redan försent. Ordet tomte hoppade ur munnen på honom med si sådär 10 sekunders mellanrum men det var samtidigt med skräckblandad förtjusning då han hann med att grina en sväng också då han inte ville att tomten skulle komma. Vem har sagt att det är lätt att vara liten, nyfiken, spänd och lite rädd på samma gång?