Är det inte sjukan från HELL så är det feber och är det inte feber så är det ögoninflammation eller varför inte både och?! En hängig och slängig kille med andra ord. Har precis kommit hem från den dagliga och mycket befriande promenaden i årets första snöoväder. På vägen hem hämtade jag ut ögondroppar på apoteket som vi fått utskrivna på morgon.

 

 

 

Emilio hade fortsatt feber på kvällen men efter en zupp och några ynkliga uppvak så visade sig natten bli lugn, åtminstone för honom. För P var det värre.

 

Jag vaknade till när jag hörde hur han skyndade sig iväg upp på toaletten och ja ni kan nog räkna ut resten själva. Nej, nej, nej dunkade i huvudet där jag låg och kallsvettades och motvilligt skakade och stirrade upp i taket ända fram tills det var dags att stiga upp. Oddsen för att klara sig sjönk och jag mådde därefter.

 

Väl uppstigen visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen, sanerade, sanerade och sanerade lite till. Diskade, plockade i grejer och var spänd som en fiolsträng. Ett nervöst sammanbrott var inte långt borta och jag kände bara- jag får panik, JAG MÅSTE UT! Och så blev det.

 

Kort därefter bäddade jag ner barnen i vagnen och begav mig på en 4 och en halv timmes promenad för att vila nerverna lite, eller mycket. Ja, det är knappast någon överdrift när jag säger att jag har magsjukeskräck.

 

P ringde och frågade vart jag var några gånger men jag sa bara att han inte behövde vänta oss det närmaste taget. Det kändes inte som om jag någonsin ville vända om jag inte stötte på världens ende men varför vända när man kan fortsätta att gå runt? Det blåste kallt och regnade men jag brydde mig inte. Bara jag slapp vara hemma. Allt eftersom började det kännas lättare och det dunkade inte i huvudet längre. Jag hittade omvägar hela tiden, bara för att det skulle ta längre tid att ta sig hem. Storsovaren Carisma sov max en halv timme på hela tiden medan Emilio nog sov kring två. Själv kände jag inte efter så mycket men visste att kroppen skulle protestera efteråt. Att jag knappt hade sovit på tre dygn gjorde jag allt för att inte kännas vid.

 

Men så kom vi hem, ja, jag gick till och med runt vårat område ett varv för att "tjäna" 5 minuter. Klumpen i magen hade växt sig större igen och jag stannade till utanför dörren. Jag var totalt slut och tårarna rann. Varför denna skräck? Ska man inte våga gå in genom sin egna dörr? Så sjukligt beteende.

 

P kom till dörren och pratade med mig och bad mig komma in. På en stund sa jag bara.

 

Väl inne var känslorna tillbaka och jag började om med allt fixande. Sanerade, plockade och diskade. Tillslut stannade jag upp där jag stod vid köksfönstret och tröttheten var ett faktum. P frågade hur det var med mig och mitt svar blev skit. Jag ville bara fly igen, fly tills allting var över.

 

Kvällen kom och jag fixde i ordning barnen, medicin, tvättning, pyjamaser, välling, tandborstning och nattade dom till sist och för första gången satte jag mig. Ögonlocken var tunga som bly och jag kom på mig själv att nicka till flera gånger. Det var det kortatse Körslaget jag någonsin skådat.

 

Jag gick och gjorde mig kvällsklar och traskade till sängen kring 23. Sängen brukar vanligtvis innebära mer ångest av någon anledning, jag vet inte varför. Precis som om det inte skulle kunna hände när man är vaken..? Men just igårkväll slocknade jag nästan direkt och sov fram till klockan 01 då Carisma därefter har vridit, stökat, bökat och grinat hela natten och istället för att tänka att hon hade en dålig natt så var jag övertygad om att det snart skulle vara hennes tur och därefter min och olika senarier spolades upp i huvudet och det var färdigsovet för min del.

 

Idag mår P bättre, även jag men andas ut är det sista jag gör. Det är idag eller i natt det händer. Det är så det känns. Jag har terapi ute i tvättstugan. Tvättar allting jag kan komma på. Jag tror det blir en promenad idag också men en mer mänsklig sådan, jag tror inte min kropp skulle bära mig för något mycket mer men jag måste bara få andas frisk luft.

 

Ja här har ni den bittra sanningen mina vänner. Hellöjligt för vissa men det värsta utav det värsta, den största fasan för en annan. Jag kan inte annat än att hata det...

 

 

 

 

 

Tog mig i sängen efter 02.00 i natt men det har inte blivit mycket till sömn. Man skulle kunna säga att man har övergått till reserven, bäst att inte känna efter hur trött man är. Traskade ut till tvättstugan på morgon igen- yes alla maskiner lediga! Det behövdes...

 

Till vårat lilla hjärta då så vaknade han strax efter 07 på morgon och hulkade till när han hade kommit till soffan. Åh neeej var jag inte den enda som tänkte men det blev aldrig något. Däremot så kunde vi snabbt konstatera att han hade feber då han var ordentligt varm och hängig. Han har fått en zupp och druckit lite vatten. Välling sa han bestämt nej till och har nu somnat i P´s famn i soffan. Jag hoppas att han får börja må bättre snart.

 

 

 

Strax efter klockan 22.00 vaknade Emilio och grinade och mycket riktigt... Han spydde ner sig själv och hela sängen så som rubriken lyder- Here we go again.

 

Han har inte kräkts något sedan i natt och har varit pigg och glad under dagen, fått i sig litegrand även om det inte har varit några stora mängder då aptiten inte har varit på topp. I kväll åt han lite glass men lämnade vällingen vilket jag ALDRIG tror har hänt.

 

Jah har suttit på helspänn efter läggdags, mina öron har varit stora som tefat. Som jag sa till P så tror jag att jag hade hört en nål falla i huset intill. Ja det är så det har känts i alla fall. Jag som precis hade börjat hoppas att detta elände skulle vara över men icket. Stackars vårat hjärta och själv mår jag inget vidare heller och förväntar mig ytterligare en lång natt.

 

 

 

 

 

Det värsta utav det värsta enligt mamman i huset. Ni som inte redan vet så har jag, ja, ska vi kalla det en magsjukeskräck utav dess like. En skräck som jag egentligen alltid har haft, både när det gäller mig själv och andra men just första magsjukan för något utav barnen, i det här fallet Emilio, än så länge har varit en STOR fasa. Att jag blir inbillningssjuk är lindrigt uttryckt. Ni skulle tycka att jag var helknäpp om jag började skriva allt här men det kan inte hjälpas. Jag gör mitt bästa att inte visa något för honom men det är P som får ta det största lasset för jag klarar bara inte utav det. Löjligt men sant så jag känner mig väl inte som någon vidare mamma ikväll. Det är hemskt och det är inte bara Emilio som är ledsen.

 

Jag har just satt mig i soffan efter en runda med skurmoppen. På stången för duschdrapperiet hänger diverse först nerspydda och därefter uppsköljda sängkläder, pyjamaser, handdukar osv. Usch och fy! Jag bara väntar på vem som är näst på tur.

 

Nu är det dags igen. Stackars liten börjar vara trött :( Det kommer nog bli en sen kväll/natt

 

 

 

 

Varför går helgerna så fort? Tänk om veckorna också hade swischa förbi på samma sätt men inte det. Samtidigt så går veckorna på något konstigt vis fortare nu när Emilio har börjat på dagis och jag måste faktiskt erkänna att det är väldigt skönt att lämna honom ett par timmar, speciellt när det sakta men säkert har börjat gå bättre. Mycket för att han är så intensiv här hemma och är på Carisma HELA tiden. Vissa dagar känns det inte som att man gör annat än att säga nä Emilio gör inte så, låt Carisma få vara med, ligg eller sitt inte på henne, nä du får inte slå henne, var snäll, kom så gör vi det här istället och så fortsätter det så. Syskonkärlek antar jag men fruktansvärt frustrerande att han aldrig ger upp. Jag och Carisma har det ofta väldigt mysigt, inte för att vi inte kan ha det mysigt när storebror också är hemma men det blir på ett annat sätt och det är kul med lite ensamtid med bara henne och hon får chansen att utforska lite mer, leka (och smaka) på grejer utan att ha någon som hänger över sig eller någon som tar hennes saker. Inte nog med det så hinner man konstigt nog med lite mer.

 

Måndag idag i alla fall vilket innebär ledigt från dagis för Emilio. Förmiddagen har väl till största del varit som jag beskrev ovan men någon stund här och var så har det gått riktigt bra. Dom kan faktiskt vistas i samma rum, vid samma sak, glada och nöjda också ;)

 

Idag ställde sig Carisma upp för första gången när hon och Emilio pysslade på vid gåbandet. När jag fick se det så fick jag lite brottom dit och när hon fick se att jag kom så släppte hon ena handen och vred sig för att titta på mig med ett stort leende, titta mamma vad jag kan! Vid lunchtid drog hon sig upp mot en stol men fötterna gled samtidigt in under stolen så hade jag inte varit med och mer eller mindre fångat henne så hade det kunnat gå illa för lillknoppen. Usch nu börjas det igen. Det är visserligen roligt att dom utvecklas men samtidigt jobbigt att måsta gå med nerverna på utsidan, speciellt när man som Carisma verkar tro att man är stadigare och har mer skills än vad i själva verket har. Helt klart bland dom jobbigaste perioderna när Emilio var liten också.

 

Men nu vänner ska jag passa på att luta mig tillbaka en stund. Hör och häpna så bjuder dom på en lugn stund för mamma idag. Hur länge är en helt annan historia.