Det är helt otroligt att man kan fastna så i att bara sitta och titta på det lilla underverket.. Så liten och så ömtålig. Så fin och så underbar. Varje ansiktsuttryck och rörelse är fascinerande, och hon är ju helt klart världens finaste bebis.

Från längtan till kärlek. Kärleken till ytterligare ett barn. Nu är vår familj komplett. Fyra i familjen. Jag är världens lyckligaste. Tänk att just jag fick 2 fina barn. Jag vill bara stanna upp tiden. Tack för att du kom till oss vårat lilla hjärta.

Emilio fortsätter vänja sig vid lillasyster. På mornarna när hon ligger kvar i sängen kommer han och drar i oss och vill att man ska ta honom i handen och följa med honom och titta på henne. "Tittah, tittah" säger han.

När hon gråter blir han lite ängslig och på kvällarna efter att han har gått och lagt sig och Carisma börjar gråta så tar det inte mer än en sekund så har vi två barn som gråter. Han som annars brukar sova som en stock.

Igår svängde det mycket. Ena stunden var gossen hjälpsam och kom med filtar till lillasyster, papper när hon låg och ammade, strök henne på huvudet väldigt försiktigt även om det ville till att övergå till hårdare grepp och tyckte att det var okej att hon låg i famnen en stund så länge han fick vara med. Nästa stund blev det svårt och han blev ängslig och mammig igen.

Men nu dags för första BVC besöket. Ha en fin dag allesammans!

Ville bara kika in och tacka så mycket för alla gratulationer och lyckoönskningar :)

Angående gissatävlingen så visade det sig att det inte blev så mycket av den. Ni var för sena med era gissningar och tävlingen hann liksom aldrig börja hehe. Närmast var i alla fall pappa själv. Hade hon bestämt sig för att komma en dag senare så hade han fått in en fullträff. Nu fick han delvis rätt- det blev en flicka.

Jag vaknade av värkar vid 03.00, natten mellan onsdag och torsdag, något jag inte lade vid någon större vikt eftersom dom senaste nätterna hade varit precis likadana. Jag noterade dock att smärtan var annorlunda och spred sig från magen, bak till ryggen och ner i ljumskarna. Jag insåg snabbt att det inte skulle bli något mer sova eftersom vissa av dom gjorde riktigt ont.

Efter drygt en timme började dom tillta men var inte alls regelbundna. Kunde det verkligen vara dags? Hur tusan klockade man värkar nu igen tänkte jag för mig själv?

Jag klappade lätt på P och fick ett yrvaket mmhm till svar. - Jag har värkar sa jag.

Jag försäkrade mig om att jag hade tänkt rätt i hur man klockade och därefter satte vi igång men var samtidigt väldigt snabb med att säga att det inte alls behövde betyda någonting, något som P tyckte sig ha hört förut och lyssnade bara med ena örat.

Värkarna klockades från allt mellan 8-4 minuter men det var inte alla som var särskillt långa.

04.30 började dom komma med allt mer täta intervaller och det tog eld i ändan på P när två värkar efter varandra klockades med två minuters mellanrum. Vid det här laget började det bli riktigt jobbigt och jag började inse att det var nu det gällde samtidigt som det kändes overkligt. Vi skulle snart få träffa det lilla underverk som vi så länge gått och väntat på.

05.25 ringde P förlossningen som tyckte att vi skulle komma in och någonstans mellan alla värkar och djupa andetag blev BB väskan som än en gång inte var packad ihopslängd.

P körde fram bilen som vi efter en värkpaus vid ytterdörren hoppade in i. Vi hann inte långt så var det dags igen, igen och igen och vägen till Sunderbyn kom att bli kämpig.

Väl framme kändes promenaden in milslång. Kunde det inte finnas någon bakdörr direkt in till förlossningen?

Vi fick ett rum direkt där jag fick klä av mig och ta på mig den fina sjukhusrocken. Därefter kopplades den välkända ctg kurvan på och en kanyl sattes i handen för antibiotikan mot GBS:en.

Klockan var 06.35 och jag blev undersökt och fick veta att jag var öppen 3-4 cm. BARA?!

Jag började tvivla på mig själv och bad om epidural men enligt barnmorskan behövde jag öppna mig lite till innan dess. Det skulle gå ganska snabbt, det var bara mina värkar som behövde få lite extra swung. Hon var som ett jäkla swung tänkte jag för mig själv, som om det inte gjorde nog ont!

Den ena värken avlöste den andra och intensiteten ökade. Bara tanken på att vattnet skulle gå eller att hinnorna skulle tas hål på fick mig att känna att det här går inte. Jag frågade efter epiduralen igen.

Narkosläkaren var upptagen i ett rum intill men skulle komma så fort han var klar och under tiden fick jag lägga mig till rätta och ta ett par riktigt jävliga värkar.

Aahh! Det trycker på sa jag. Bm som kanske inte riktigt tog mig på allvar först svarade bara lugnt att ja jag förstår, du kanske skulle kunna få en spinal istället för epidural.

I nästa sekund kom en ny värk. Jag kände hur jag ville krysta och bm var snabbt fram för att undersöka mig. Ytterligare en värk kom och jag hör hon säga - Men va fan, hon är ju helt öppen!? Ja, hon svor faktiskt. I samma veva bad hon P asistera henne för att ge henne en elektrod som hon kunde fästa på bebisens huvud samtidigt som hon slänge upp dörren för att få in en sköterska. Till någon annan sa hon att dom kunde ringa till narkosläkaren och säga att han inte behövde komma för nu skulle det minsann bli bebis.

Den inre kraften gick inte att stå emot längre och vid nästa värk sa jag att det kändes som att jag skulle kissa på mig vilket jag såhär i efterhand förstår var vattnet som gick. Jag tog i för kung och fosterland och smärtan övergick snabbt till ett brännande helvete. Bm försökte säga att jag måste lyssna noga på henne i slutet men det enda jag kunde tänka på var att ungen skulle ut NU! Mycket riktigt så fick dom börja ropa att jag skulle lugna ner mig och invänta nästa värk. Värken kom och i nästa sekund halkade hon ut. Världens finast lilla tjej. Personalen tjoade och sa - vilken sjuhelsikes omföderska. Förlossningsförloppet hade gått på under timmen, varav 4 minuter var krystvärkar. Från första värken hade det gått 4 och en halv timme.

Jag kunde äntligen andas ut med min bebis på bröstet. Moderkakan kom ut och därefter knycklades jag ihop med några stygn.

Spänningarna släppte och benen skakade som asplöv, ryggen hade fått sig en ordentlig knäck men lyckan var total.

Efter att vi firat med den traditionella fikabrickan var det dags för en uppfräschande dusch innan det blev dags att förflytta oss till BB.

Väl på plats i sal 11 började jag få hemska eftervärkar och under hela BB vistelsen har det känt som om en bortglömd tvilling ska födas och dom första dygnen har jag ätit starka tabletter- mina absolut bästa vänner även om dom svek efter några timmar.

Igår hade det gått 3 dygn som krävdes för utskrivning pga GBS infektionen. Första advent och snön lägger sig som ett tunt vitt täcke på backen för första gången. Vilken mysig dag att komma hem på. I fönstren var allting fixat med gardiner och stjärnor. Kunde det bli bättre?

Lilltjejen fick tack och lov inga infektioner utan blev bara efter första dygnet gul och fick ligga och sola och bli tillmatad i en och en halv dag.

Den 27 november sa vi tack för oss och gick nästan ut som en stolt familj från avdelningen. Det var ju trots allt någon som fattades. 

Saknaden efter Emilio har varit hemsk. Så fort jag har tänkt på honom så har tårarna runnit även om jag har vetat att han har haft det bra här hemma med mormor som tack och lov sov över när allt satt igång. Annars kanske det hade blivit verklighet med att föda i hallen eftersom vi snabbt kan räkna ut att hon aldrig hade hunnit hit i tid.

Första eftermiddagen/kvällen jag var borta hade Emilio gått och letat mig i sovrummet och börjat snyfta, sedan bakom en stängd dörr. Andra natten hade han sovit oroligt och vaknat mycket och varit ledsen. Mammas lillhjärta.

Igår när vi klev in genom dörren sov han fortfarande. I bilen hade jag gjort bort gråtandet i omgångar hehe. Så löjlig man är men så var det. När han vaknade och fick syn på mig blev han först nästan lite blyg innan han sträckte ut armarna mot mig och vi satt en stund i soffan och myste innan vi gick och träffade lillasyster för första gången. Herregud vilken stor unge, var han verkligen så här stor när jag åkte? Vad tung han hade blivit. Han kunde så många saker, han pratade, sprang omkring och var så där duktig så att man inte kunde bli annat än stolt. Det kändes nästan som om han hade lärt sig allt under dagarna jag varit borta. Finaste storebror.

Mötet med lillasyster gick bra. Han tittade förundrat men samtidigt väldigt förtjust. Vem hade mamma kommit hem med? Under kvällen var han lite ängslig och ville helst vara nära mig och sitta i famnen och han hade lite svårt att ta in allt. Hon var intressant men samtidigt konstig, varför skulle hon vara i mammas famn? Där ville ju han vara och gillade inte när jag gick iväg exempelvis när han satt vid köksbordet och åt middag med pappa. Jag vände om igen, allt för att visa att han inte var utanför.

 

På morgon sken han upp som en sol när han såg mig och vi goades. I samma veva hördes ett whhaa!! från sovrummet och Emilio slängde genast ut armen och pekade och ville dit och titta. Det har gått bättre idag och han har varit jätte duktig även om han har velat vara med mycket och hålla koll, ingenting konstigt med andra ord.


Det nya tillskottet vägdes till 3240g och mätte 48,5cm lång. Vi hade gjort det igen. P var än en gång ett bra stöd under förlossningen, han sa att vi skulle klara detta och även om det fanns stunder då jag inte trodde på det så hade han rätt. Jag klarade det. Vi klarade det tillsammans. Jag, P och Carisma.

Det är kämpigt just nu var av den dåliga uppdateringen. Jag borde veta bättre men den lilla energi som finns läggs inte i första hand på bloggen. Ni kommer bli underrättade förr eller senare om bebisen har bestämt sig för att komma till världen, det lovar jag :)

Jag längtar tills allt är över, då jag slipper all smärta från fogar, sammadragningar och förvärkar. Ja från resten av kroppen också för den delen. Det gör verkligen ont att finnas till för tillfället. Man börjar undra om det verkligen stämmer att ingenting består för evigt. Tankarna kring förlossningen har visat sig bli mer ångestladdat än vad jag först trodde.

Tröttheten är ett faktum och att ha ork för städning, tvätt och seriös matlagning är ingen ide att inbilla sig. Tack och lov så ställer mamma upp och hjälper mig vilket är guld värt även om hon kanske vissa gånger är svår att bromsa och verkar göra allt för att leva upp till att slita ut en generation i taget.

Natten har varit hemsk då jag vaknat upp av värkar som fått mig att kvida, varit upp och vandra, gått på toaletten, ställt mig upp och vagga från sida till sida och tagit alvedon i ett desperat försök för att få det att sluta utan att lyckas. Inte förän på morgon efter en lång varm dusch började det lätta och finns nu bara där som en diffus molvärk.

Nu är sammanställningen av era gissningar färdig. Vi kan snabbt konstatera att det är övervägande många av er som tror att Emilio kommer att få en lillebror :) Ingen utav er tror heller att jag kommer gå över tiden. Det ska bli spännande och se om någon av er får in en fullträff.

 

Gårdagens besök på MVC kom att visa liknande värden som dagen innan. På morgon ringde BM efter att ha pratat med Spec. mödra och dom vill ha in mig för koll i morgon. Here we go again

Vidare så har jag legat med förvärkar i natt som så fint klingade av efter en riktigt kämpig sammandragning mot morgonsidan. Det var nästan så att jag började tro att det skulle blir tjuvstart igen men så blev inte fallet. Det känns bra att åtminstone ha passerat Emilios ankomstdag uti fall att.

BM lyfte ett varningens finger över telefon om att jag ínte skulle gå hemma för länge om det sätter igång eftersom jag är omföderska och dessutom har dessa toxsyndrom vilket oftast bidrar till att det går ännu fortare. Så får se. Det kan ju vara flera veckor kvar och hemma är trots allt där man helst är så länge det bara går samtidigt som man givetvis inte vill föda i hallen. Sedan var det ju den där antibiotikan också. Men,men det är ett senare bekymmer.

Nu kom Emilio och mamma precis in från en promenad. Dags för lite frukt och därefter kudden för den minsta. På återseende!

Dagen då Emilio bestämde sig för att komma till världen. Den här gången känns det som om vi tack och lov tar oss lite längre. En fullgången bebis var beställd.

Idag har jag och Emilio varit till MVC på koll och peppar, peppar så var Kerstin accepterad från början till slut. Emilio var till och med så pass tuff att han stapplade in i lekrummet och tog för sig fast än det var större barn där och lekte. Inne hos Kerstin var det inte heller några problem och han lekte på egen hand besöket igenom utan att börja grina, var tvungen att sitta i famnen eller vara med på britsen. Duktig pojke och skönt för mamma :)

Blodtrycket visade sig tyvärr vara för högt serien igenom och landade på allt från 156/90 till ett undertryck på 103. Äggvitan hade också blivit mer med ett + så jag ska dit i morgonbitt för prover och nya tryck. Jag håller tummarna och hoppas att det ser bättre ut.

Vidare så bekräftades mina misstankar om att bebisen har sjukit ner ordentligt och BM tyckte sig dessutom känna att hon/han är fixerad. Det är väl det jag har känt. Lite möda för det onda i alla fall.

Hjärtljud: 160-170 slag/min
Sf-mått: 35

Men nu tillbaka till kvällens tablå.


Fortsätt gissa på inlägget under. När kommer bebisen? Blir det en lillasyster eller lillebror?

 

 

 

Letar sig igenom lägenheten. Mamma är här och hälsar på och bestämde sig för att ta vara på några ägg som började bli utgångna. Jag som inte riktigt gillar att ha massa fika hemma (hur konstigt det nu än låter) och nu luktar det så där farligt gott så att man hade kunnat gräva i sig en halv plåt. Och andra sidan så är det just när det är nybakat som det är svårast. I frysen är det inte alls lika tilltalande så vi får skynda oss med packeteringen hihi.

Mitt i baket steks det nu även plättar så det är många järn i elden. Jag har hunnit städa igenom skafferiet en snabbsväng också då det näst intill rasade ut grejer när man öppnade dörren. Men nu är det problemet löst och jag kan nu mer faktiskt se vad som finns där inne.

Men nu tillbaka till mamma. Sedan blir det lunch när Emilio vaknar. På återseende!

Som ni märker är inte printandet här på bloggen det som prioriteras just nu. Jag har varken ork eller lust. Det är så mycket annat att tänka på just nu.

Bjuder på lite bus med Emilio för någon dag sedan.

Jag vill börja återfå orken, kunna sova på natten, slippa halsbrännan, slippa snarka, slippa extra kilon, slippa smärtan av foglossning, slippa känslan av nedstämdhet då jag inte tycker att jag räcker till. Jag vill kunna röra på mig igen och känna mig som den där mamman som jag vill vara. Hon som orkar och inte får skuldkänslor då hon inte gör det.

Hade jag inte vetat bättre så hade jag varit övertygad om att Emilio var uttråkad och i brist på annat måste försöka roa sig på något sätt när han skrattar åt sånna där småsaker som småbarn faktiskt gör. Dom behöver inte alltid jätte stora pådrag för att tycka att det är kul men ibland kan jag inte låta bli att tycka lite synd om honom. Jag tycker verkligen om att se honom leka på egen hand och jag skulle förmodligen kunna sitta och titta på hur länge som helst men ibland undrar jag vart jag är..?

Men snart så ska det bli nya tag, det lovar jag. Mamma älskar dig!

Att det inte tänker börja jävlas igen. Jag tycker att jag har gjort mitt när det gäller eventuella havandeskapsförgiftningar och sjukhusvistelser.

Igår var jag på koll på MVC igen och en ny blodtrycksserie togs. Första mätningen visade ett lätt förhöjt tryck, andra alldelens för högt och sista efter att ha legat och vilat landade på ett gränstryck. Jag hade sämre blodvärde än tidigare, 1 g äggvita i urinen, fortsatt hög puls och bebisen var något mer stressad igen.

Jag berättade att jag ofta vaknar med huvudvärk och att vätskan har börjat komma smygandes vilket hon tyckte sig kunna se då jag blivit rundare i ansiktet. Och ja det stämmer. Jag undviker helst att se efter då jag absolut inte gillar det jag ser. Känner mig bara tjock och illa till mods. Det räcker att fingrarna känns som korvar mellan varven och att jag inte kan ha min förlovningsring längre.

Jag tror hon såg dagens besök som en varningsklocka då hon hedanefter vill boka in tätare koller. Så som sagt- håll tummarna!

v 35 (34+4)
Bebisen hjärtljud: 150-170 slag/min
Blodvärde: 113
Sf-mått: 34cm