Det blev visst inget skrivande i morgon (tisdags) eller igår. Jag har helt enkelt inte orkat.

I tisdags kom Emilios mormor på besök och vi bestämde oss för att promenera in till stan för att leta en solhatt till gossen. Sagt och gjort. Väl där var det lunchdags för Emilio så jag och mamma bestämde oss för att luncha vi också. Det blev med tanke på det varma vädret en passande salladsbufé på Symphonie innan vi fortsatte för vidare ärenden.

En solhatt rikare och efter lite inhandling på Ica till middagen tog vi bussen hem då en promenad hem var till att glömma. När bussen väl stannade för avgång så blev den egentligen korta promenaden ganska lång. Det var med korta och stapplande steg vi närmade oss ytterdörren- äntligen!

Hela kvällen gjorde sig kroppen påmind, Sandra 85 gjorde entré och huvudvärken spökade. Trots det så hade vi haft en jätte mysig dag så det var smällen jag fick ta.


Igår däremot gjordes inte många knop för min del. Jag kände mig ganska sliten. Inte nog med det så tar värmen kol på mig. Duracellmamma däremot var som vanligt i farten hela dagen. Tvättade, lagade mat och busade med Emilio innan hon vid 15 tiden packade ihop och började rulla hemåt för att hinna sova en stund innan hon skulle ut och jobba natt.


Idag är det dags för ettårskontrollen på BVC vilket även innebär vaccination. Jag hoppas att Emilio för en gång skull kan få slippa alla biverkningar som eländet för med sig. Stackarn har fått må så dåligt varenda gång hittils så förhoppningarna är väl inte särskillt stora men man kan alltid hoppas.

Vidare så är graviditetsvecka 18 här. Halva tiden har snart gått. Kan ni fatta? Det kan inte jag. På morgon ringde jag till Sunderbyn och bokade tid för ultraljud och som vanligt så var det dåligt med tider. Dessutom så åker vi på semester i början av näst nästa vecka vilket gjorde det hela ännu lite svårare. Slutligen tryckte hon in mig dagen efter att vi kommit hem fastän dom egentligen inte hade några tider förän den 25:e. Så nu är det gjort. På drygt två och en halv vecka är det dags att se det lilla livet för första gången :)

Men nu ska jag gå och göra Emilio sällskap gå golvet en stund. Take care!

 

 

Hej vänner! Hoppas att ni har en trevlig kväll. Här myser vi med ost och kex, jordgubbar och vindruvor efter att Emilio somnat för natten-gott!

Ännu en intensiv helg har passerat. Midsommarfirande, kalas och skärgårdsdop. Jätte mysigt men energikrävande.

Skriver mer i morgon. Nu en jordgubbe. Godkväll!

Det visade sig vara ett ganska lustigt väder igår. Solen kom tillbaka bara en stund efter det att jag publicerat gårdagens sista update. Eftermiddagen och kvällen bjöd på sol med några få regndroppar som knappt var märkvärda. Det blev en fin midsommarafton trots allt.

Dagen spenderades hos P´s syster Sara som fyllde år där det bjöds på mat och hemmagjord italiensk glass. När kvällen kom och Emilio hade gnuggat sig i ögonen en stund tackade vi för oss och begav oss hemåt. Väl hemma fick han snabbada innan han fick på sig pyjamas. Därefter blev det välling och sängen. Vi vuxna satte oss i soffan och gud så trött jag blev. Klockan var inte ens 20.00 och jag ville bara gå och lägga mig.

Jag kämpade till 21.00 innan jag gav upp. Vilket midsommarfirande hehe. På morgon fick jag dessutom en stunds sovmorgon så det var inte långt ifrån att jag sovit varvet runt på klockan när jag slog upp ögonen. Skönt!

Men nu frukost. Ni får ha en bra dag! Hoppas ni inte är allt för slitna idag ;)

Underbara morgon, lugnt och skönt. Vaknade före killarna så jag fick en liten stund för mig själv. Samtidigt är man knäpp som ligger och väntar på att åtminstone den mindre av dom ska vakna från det att man slår upp ögonen istället för att bara vara. Man har helt enkelt glömt bort hur man gör. Jag tror minst sagt att det kommer att kännas konstigt första gången Emilio inte är hemma över natten. I tanken ligger man och dra sig, myser lite extra på morgonen och tar allt i sin takt men när det väl blir till verklighet så tror jag att det kommer att vara något helt annat. Men nog om det.

Midsommarafton idag. Tyvärr en ganska grå och trist sådan men det verkar åtminstone inte regna. Inte än i alla fall. Planerna är inte helt utstakade så vi får helt enkelt se vad dagen har att erbjuda. Tills dess önskar vi er en GLAD MIDSOMMAR och en trevlig afton :)

Få se om det blir som dom lovat, trist väder hela veckan. Kanske blir det en blöt midsommar i år? För tillfället ser det inte bättre ut men man kan ju alltid hoppas att dom hinner ändra sig.

Trotsade regnet och åkte ner på stan på morgon för ett snabbärende medan P fortfarande var hemma. På väg ut till bilen gick jag och en facinerad Emilio under paraply. Vilken grej, tyckte han medan en annan försökte förklara att regn är ingenting man skrattar åt.

Nu däremot sover Emilio, P har åkt till arbetet och jag sitter nermyst i soffan. Regnet som smattrar mot fönstren ger en rogivande känsla. Så kan det gärna få fortsätta en stund till.

Efter lunch ska vi promenera iväg till Emilios farmor och hälsa på. Timmarna går så mycket fortfare med lite sällskap :) I morgon kommer Emilios mormor på besök och på torsdag kommer hans morbror hem från Göteborg i några dagar. Kul, kul!

Men nu ska jag luta mig tillbaka en stund innan det är någon som ropar från sovrummet. Take care!

Sitter och beskådar min toksöta busunge på golvet som precis har krypit halvvägs in i en tom papperskorg under skrivbordet. Vart fick han ideén ifrån? Nå ja, det är underhållande både för honom och mig och dessutom får jag chansen att printa ner några rader under tiden.

Måndag idag och regnet öser ner. Trist men så är det. Jag hade önskat att vi skulle ta oss ut en sväng idag men det återstår och se. Man blir ju om möjligt ännu tröttare av sånt här väder.

Helgen har gått i vilans tecken utan större påhitt så där har jag inte mycket att berätta. Istället bjuder jag på en bild på morgonens underhållning. Vem bryr sig om lite regn?

Orkeslösheten sitter kvar. Det tog lång tid att återhämta sig. Och andra sidan så är nog inte förra helgens kalas anledningen längre. Har känt mig lite nerstämd idag utan direkt anledning.

Har grillat kyckling till middag vilket var gott men absolut inte så gott som det brukar. Jag har ingen direkt matlsut för tillfället. Inte när det gäller varm mat i alla fall och sallad varje dag känns inte heller gott. Jag hade velat ha rabarberkräm. Det är det enda som känns riktigt gott. Tyvärr har jag dock fått påpekat att det inte är bra att äta rabarber i gross och parti pga av dess oxalsyra som inte är bra för kroppen i för stora mängder. SKIT! Jag som helst hade fyllt kylen. Att äta lite skulle bara innebära att väcka den varg som sover. Nå ja

Nu är det dags för en stunds kvällsmys innan Emilio ska nanna kudden. På återseende!

Här vilar vi fortfarande upp oss efter en mysig men väligt intensiv kalashelg. Ingen ska säga att det bara är den som fyller år som tar slut. Jag har varit totalt knäckt, värst var det igår men idag är också en väldigt orkeslös dag. Minsta rörlse känns som en prestration. Emilio har precis ätit och nu väntar vi på att pappan i hushållet ska komma hem från jobbet. Nedräkningen till semestern har börjat. 3 och en halv vecka kvar. Låt det gå fort.

Men nu lite bilder från helgen innan jag sätter punkt.

För exakt 1 år sedan pustade vi ut på förlossningen, lyckligast på jorden. Vi firade med mackor och juice i glas på fot samtidigt som vi beundrade den vackraste gosse vi någonsin sett. Vi hade blivit föräldrar.

Timmarna gick och med dom blev Emilio sämre. Han fick problem mad andningen och hamnade på intensiven. Vi försökte hålla oss lugna men direkt man fick en stund för sig själv så sprutade tårarna.

 

Personalen var fantastisk, underbara människor som verkligen gjorde allt för att man skulle känna sig trygga med behandligen.

Dagarna gick och Emilio började må bättre och vi fick så småningom veta att han skulle bli sladdlös igen och att vi skulle få ta honom med oss in på rummet. Äntligen skulle vi få knyta kontakten på riktigt.

Andningen var under kontroll men han var fortfarande för svag för att orka äta. Med hjälp av en sondslang fick han i sig näring och allt eftersom dagarna gick så började vi känna av hemlängtan för första gången.

Han blev starkare, blev av med sondslangen och fick en OK stämpel i baken. Vi skulle få åka hem, drygt två veckor senare :)

 

Emilio visade sig trivas som en prins och dom kommande dagara kom att bli precis som vi tänkt oss om än inte lite bättre. Vi svävade som på rosa moln och lyckan var total. Vårt nya liv som familj kunde äntligen börja på riktigt.

 

 

 

 

Ikväll har jag tänkt tillbaka på det fantastiska året som gått. I morgon blir Emilio 1 år. Min älskade guldklimp. Den morgonen vi fick träffa dig var den lyckligaste av dom alla men också en utav dom jobbigaste. Tanken av att se dig ligga där så skör och vacker men samtidigt så hjälplös får ögonen att tårfyllas. Nu ett år senare har du kommit att bli en alldelens egen personlighet med ordet bus skrivet i pannan som vi älskar över allt annat :) Vi ser fram emot morgondagen.

Tänk vad internet är mötespunkten nu för tiden. Hur man snabbt och enkelt kikar in i folks liv och håller sig uppdaterad. Det dröjde inte många minuter efter det att jag publicerat föregående inlägg om att vi väntar ett till barn så började både kommentarer och mess rassla in. I vilket fall så får jag tacka så hemskt mycket för alla gratulationer :)

Trots tuffa veckor så tycker jag att dom har gått i ett hiskeligt tempo. Idag går jag in i vecka 15 och det dröjer inte länge så har halva tiden gått. Det är knappt så att man förstår att vi snart kommer att få se den lilla för första gången på rutin ultraljudet.

Den här graviditeten skiljer sig på många sätt från när jag väntade Emilio. Tack och lov så har jag inte lika ont den här gången men har däremot mått mycket mer illa och har hittils varit betydligt mer trött. Blodtrycket har fört med sig huvudvärk och vissa dagar vill jag bara gråta för att jag inte orkar men MÅSTE orka. Så är det bara. Det jag egentligen vill komma till är att man inte bara har sig själv att tänka på under dagarna den här gången oavsett om man mår bra eller dåligt vilket givetvis är den största skillnaden. Det behöver man inte vara gravid för att förstå.
Jag älskar Emilio över allt annat men ibland kan jag inte låta bli att önska att han hade haft en off knapp på ryggen, bara för en liten stund så att jag fick chansen att lägga mig ner. Men nog om det.

Emilio har varit ganska grinig och missnöjd på sistone och igår kom febern krypandes. Dom envisa tänderna som inte har velat tränga igenom kom sprutandes tre stycken efter varandra under samma dag. Stackars! Inte konstigt att han har ont och är hängig.

Idag fortsätter det och han har precis fått en zupp för att kunna sova en stund efter en tidig morgon. Mammas hjärtegryn. Jag hoppas det ger med sig snart.

Vidare så blir Emilio ett år till helgen, ett HELT år. Givetvis måste det firas så det blir kalas för hela slanten. Våran lilla kille som har blivit så stor.

Men nu ska jag passa på att vila en stund jag också. På återseende!

Håll i er nu men en vecka in i december väntas en lillebror eller lillasyster. Emilio ska bli storebror!

Där stod jag med testet i handen och såg plusset träda fram. Jag svalde en extra gång fast än jag hade det på känn, precis som förra gången då jag väntade Emilio. Samtidigt kunde jag inte förså hur det var möjligt. Vi hade visserligen pratat om att skaffa ett till barn men aldrig försökt. Än var det lite för tidigt.

Jag överöstes av tankar och känslor. Nej, nej, nej dunkade i huvudet, detta skulle inte hända nu. Samtidigt fick jag dåligt samvete över att ens ha tänkt tanken. Det var ju faktiskt ett liv vi pratade om. Den finaste gåvan.

Hade jag verligen rätt att känna som jag gjorde? Att inte bli så där glad som jag hade önskat? Jag kunde bara tänka på dom som skulle ha gjort vad som helst för just det pluset jag höll i handen och där stod jag och nästan önskade det motsatta.

Jag kunde inte hjälpa vad jag kände. Känslor styr man inte över vilket jag så här i efterhand har kommit underfund med. Jag måste givetvis få tänka och känna hur jag vill. Allt kändes bara så overkligt.

Jag kröp ner i sängen och tog P´s hand och gav honom testet. Han vände sig om och redan vid den stunden visste jag att vi inte kände likadant. Han var glad över beskedet medan jag befann mig i någon slags chock. Ja, jag visste helt ärligt inte riktigt vad jag kände. Att P skulle bli glad kom inte som någon större överaskning då han velat ha ett till barn länge. Till saken hör att han inte har behövt gå igenom samma sak som mig och kan givetvis omöjligt göra det heller. Graviditeten med Emilio gjorde sig påmind.

Morgonillamåendet kom snabbt att öka och pågick hela dagarna. Många gånger kom jag på mig själv att titta mig omkring efter lämplig plats att lägga en pizza. Jag som hatar att spy!

En sjuklig trötthet infann sig, huvudvärken spökade och vissa dagar var/är jag så matt så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag mår så dåligt och kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Veckorna gick och chocken började lägga sig. Jag började vänja mig vid tanken.

Inskrivningen kom på MVC hos samma BM som med Emilio. Det känns bra att vi redan känner varandra. Utöver den vanliga proceduren pratade vi om Emilio, hur jag mådde, om livet i magen, känslor och framför allt den tuffa graviditeten med Emilio. Kerstin (BM) förklarade att det inte måste bli likadant den här gången vilket jag är väl medveten om. Samtidigt är det svårt att bortse ifrån. Min graviditet med Emilio blev långt ifrån vad jag hade önskat och tyvärr skuggas dom fina minnena av smärta, sjukhusväggar och havandeskapsförgiftning.

Det blev dags att kolla blodtrycket. Machetten pumpades upp och pyste efter en stund ut igen. BM tittade upp på mig och genast hon gjorde det så kände jag igen blicken. Blicken som sa mig att det inte var riktigt bra. En blick som jag har fått allt för många gånger tidigare. Hon provade ta om det, närmare bestämt fyra gånger och det landade slutligen på 143/90. Ett förhöjt tryck från start med andra ord...

Jag kunde inte låta bli att bli lite ledsen efter att precis ha pratat om min fundering om hur vida det här barnet kommer att få stanna kvar i magen tiden ut. Om det är större risk att hon/han kommer tidigt bara för att Emilio gjorde det osv. Jag fick då till svar att det helt beror på hur jag kommer att må vilket gjorde att det kändes som om förutsättningarna sjönk.

Första tiden med Emilio är ingenting som jag har gått och funderat på men sedan graviditeten så kommer känslorna tillbaka. Man minns hans hoppande bröstkorg och rädslan för att något skulle gå fel som igår. Tänk om vi skulle bli tvungen att gå igenom det igen?

Drygt en vecka efter inskrivningen blev jag uppring av Kerstin som hade samrådat med min läkare som direkt ordnierat medicinering. Luften gick ur mig. Det var inte sant?!

Nu några veckor senare sitter jag här med blodtrycksmedicin, dubblad dos från tidigare och har hela graviditeten framför mig. Det är knappast någon hemlighet att oron om hur den närmsta framtiden kommer att se ut finns.

Bortsett ifrån att jag givetvis hade velat må bra och slippa allt vad som heter förhöjt blodtryck och extra kontroller så är nog min värsta mardröm att inte orka vara mamma till världens goaste unge, bli inlagd längre fram och känna mig otillräcklig. Men nu tar vi en dag i taget. Det behöver som sagt inte alls bli så. Jag ska försöka att tänka possitivt även om det vissa dagar är tyngre än andra.

Istället fokuserar vi på att vi på några månader ska bli föräldrar igen och ska få återuppleva livets mirakel vilket är helt fantastiskt ♥

Nu har jag fått min tid att smälta allting, att känna in atmosfären. Jag är redo att dela med mig men jag håller er på halster en liten stund till. Ni får vänta tills ikväll eller i morgon.

Hoppas att ni får en bra dag!

I går åkte vi hem mot Kalix när det var dags för Emilio att sova sin förmiddagslur. På kvällen tjuvstartade vi och åt en god middag hemma hos mamma och pappa eftersom att mamma fyller år idag. GRATTIS!

På morgon efter frukosten fick Emilio sätta sig under saxen för första gången. Det gick kanonbra och han var så duktig på att sitta stilla medan mormor klippte :)

Idag på förmiddagen åt vi våfflor och surrade en kort stund med gammel farmor, gammelfarfar och gammelmormor som kom på besök innan det var dags att bege sig till nästa kalas där Knut skulle grattas.

Nu några timmar senare är vi hemma i Luleå igen. Det känns som om helgen har varit lång trots att vi bara har varit borta sedan igår. Jag är helt slut och huvudvärken är ett faktum. Det har verkligen gjort sitt så det blir till att inta soffläge resten av eftermiddagen/kvällen, närmare bestämt från och med nu.

På återseende!

Jag borde inte bry mig längre men jag kan inte låta bli när någon jag älskar blir besviken. I min värld har jag svårt att förstå hur du tänker även om jag förstår att det kännas tungt. Den synligt perfekta ytan kan också såras- tänk på det!

Godmorgon i stugorna. Hur har ni det? Här har vi precis ätit frukost, åtminstone den mindre av oss. Vi vuxna väntade en stund, mest för fridens skull. P är ledig eftersom det är Kristi himmelsfärd idag och jag kan inte säga annat att jag älskar att ha honom hemma.

Jag undrar just om stan är öppet idag eller om allt är stängt? Hade behövt åka iväg för några ärenden senare på eftermiddagen. Nå ja det återstår och se.

Idag fyller Emilios farmor år så ett STORT grattis till henne :) Är bjuden på middag och fika där klockan 16.00. Trevligt!


Sedan till något helt annat...
Jag har nog aldrig längtat till något eget så mycket som jag har gjort dom senaste veckorna. Vi trivs i sig toppen här men vi skulle helst utrota alla runt omkring, åtminstone dom flesta. Jag är så less på att vakna av att grannarna har gymnastiska övningar i sovrummet mitt i natten eller tidigt på morgonen, då av en fruktansvärt knarrande säng. Att grannar lever om precis som om det skulle vara ett gäng elefanter som gör upp. Att ha en granne med 40 årskris som köpt ett vrålåk som låter förjävligt och som han mer än gärna visar upp genom att dra på lite extra och givetvis åker igenom området med på morgonen. Alla chanser till eventuell sovmorgon är därmed förstörda.

Under dagarna är det knappt så att Emilio kan sova ute i vagnen utan att bli väckt eftersom att det alltid är sånt jäkla liv. Främst från barn som skriker alldelens bredvid vagnen eller utnyttjar tjutet i bromsarna på deras cyklar men även vuxna som inte visar respekt. Barnen kan jag till viss del förstå men när vuxna ställer sig och ropar en meter från vagnen, smäller med grejer osv då blir man bara förbannad. Jag förväntar mig verkligen inte att folk ska viska och smyga sig förbi men något slags sunt förnuft tycker jag att man borde ha. Nå ja, sluttjatat om det.

Nu dags för frukost, magen kurrar. På återseende!

Igår kom Emilios mormor och Rizzo på besök igen och stannade tills idag. Det har varit så roligt dom senaste gångerna mamma har varit här och då menar jag inte bara för att hon har städat, lagat mat och bytt gardnier vilket jag är oerhört tacksam över utan för att det helt enkelt bara ha varit så kul att ha henne här. Jag skulle just till att skriva att jag inte riktigt vet varför men om jag tänker efter så gör jag nog det- vår relation har blivit bättre. Vi har befunnit oss i någon slags ansträngd svacka som jag nu skulle våga påstå att vi har tagit oss ifrån :) Jag hoppas att du vet att jag älskar dig.