Det finns mycket som man borde vara glad och tacksam för, som man kanske bara tar för givet men som inte är en självklarhet för en del. Ändå sitter jag här nerstämd.

Det är synd att det ska kännas dumt att vara ärlig. Att visa sanningen. Vad vi än har för "problem" finns det alltid någon fler därute. Det skulle inte behöva vara hyschhysch kring allt. Men så ser vårt samhälle ut. Vi spelar en slags teater för varann. Vi frågar "hur är det" men vill egentligen inte höra annat än "jo tack det är bra" tillbaka. Något annat vill man inte ha. Ja, rätta mig om jag har fel.

Jag hade hoppats på att jag kunde börja det här inlägget med något possitvit. Men natten har varit fruktansvärd med risk om att låta lite tjatig. Jag vill inte att det ska vara så och försöker verkligen att tänka annorlunda men vad kan jag göra. Jag har bokstavligen talat hållt på att sprängas av värk. Kan den inte bara låta mig vara?!

Men nu var det sagt! Visst hade jag kunnat låta bli och istället skriva hur bra allting var. Ljuga både för mig själv och er. Jag hade ju egentligen kunnat hitta på vad som helst. Det är ju ingen annan än jag själv som vet vad jag gör eller hur jag känner mig. De flesta bloggare är trots allt rädda för att lämna ut sig själv vilket inkluderar mig själv till viss del. Visst väljer man lite vad man vill och inte vill skriva. Tänk egentligen så många människoöden som bara väntar på att få berättas. Än en gång är det vårat samhälle som sätter stopp.

Men nu ska jag börja återgå till mitt. Ha det fint allesammans så hörs vi!