Det nya året närmar sig och hyserin om nyårsklänningar och middagar råder i varje hus. Här hemma har vi inga som helst planer på vad vi ska göra ännu. Inte ens någon middag är hittils planerad. I flera år har vi varit värdar och stått för kvällens och nattens hålligång, planerat tre rätters menyer, välkomstdrinkar, gjort sånghäften och förberett lekar- allt för att göra kvällen till det där lilla extra. I år däremot lutar det åt att nyår precis som julen blir väldigt lugn. Massa mys med barnen, kanske ett glas eller två under kvällen och sist men inte minst en skål och en puss vid tolv slaget med P strax innan läggdags men inte mycket mer än så. Det blir bra det också :)

Ja då var även den här julen avklarad, lite annorlunda men ändå väldigt mysig. Vi firade en lugn jul hemma för första gången, något som har varit planerat sedan länge då vi inte visste att Carisma skulle kika ut en hel månad innan. Ja vi firade inte bara julafton utan även lillstrumpas månadsdag. Hur som helst kändes det väldigt skönt att slippa packa ner sig i år och bara få vara just hemma.

Efter första rundan av julmiddagen kom tomten på besök, en ganska läskig figur tyckte Emilio. Han som tidigare bara har sett tomten på håll (bortsett ifrån förra året då han var så liten) hängde sig runt min hals och man både kände och såg hur rädd han var. Ändå kunde han inte låta bli att titta på tomten vilket varje gång gjorde det värre och han grinade hysteriskt. Vi ställde oss en bit ifrån och kikade på ett mer behagligt avstånd och sakta men säkert började det gå bättre även om Emilio inte hade den minsta funderingen på att hälsa på tomten eller ta emot några klappar på egen hand utan tittade nyfiket på när lillasyster hälsade på tomten istället.

När ett gäng klappar var utdelade frågade vi Emilio om vi skulle säga hej då till tomten vilket han utan tvekan tyckte var en bra idé då han började vinka på en halv sekund. Han kunde gott ta sina djupa ögonhålor och sitt vita skägg och gå. Komma här och skrämmas.

Snällast hade utan tvekan Emilio varit som ägde dom flesta julklapparna under granen. I början hjälptes vi åt att öppna men allt eftersom paketen öppnades så blev han mer och mer upptagen av innehållet, både av sina egna och Carismas.

Vi gjorde några försök att ta några fina julkort men vi insåg oss ganska snabbt besegrade då åtminstone ett av motiven förflyttar sig väldigt snabbt. Förra året var det betydligt enklare ;-P Men med eller utan bilder blev det en väldigt lyckad jul med massa fina klappar som vi tackar så hemskt mycket för.

Jag måste medge att om jag hade kunnat skjuta på julen i några veckor så hade jag nog gjort det. Det här året har inte varit som andra år, kanske inte så konstigt med tanke på att vi nyligt har blivit en till i familjen och december månad hittils har gått i en hiskelig fart. Att julhandla har varken känts lättsamt eller roligt, snarare ett måste eftersom tiden inte är något man stryr över. Jag har inte riktigt haft orken eller fantasin i år och det har därför inte blivit så mycket julklappar. Det dåliga samvetet har därefter velat träda fram men nu är det som det är. Familjen har varit och är det som är VIKTIGT.

Igår bestämde jag mig för att åka in till stan på eftermiddagen i förhoppning om att hitta något till Emilio. Jag hade förberett middag att ta med till honom så att han kunde äta och att vi därefter kunde lifta hem med P när han slutade för dagen.

Drygt en timme innan vi skulle åka ringde barnens farmor och frågade om hon kunde få ta med Emilio ut på en tur, något som hon så länge har velat men av olika anledningar inte har blivit av. Antingen har vi snålat om honom, har skullat i väg någonstans eller så har han sovit eller något annat. Även denna gång blev det först ett nej. Hon frågade om han inte kunde få stanna hemma med henne men jag tyckte att det skulle bli nog så länge för henne att passa honom eftersom hon inte är frisk (läs efter stroke) vilket hon inte alls höll med om. Ett par timmar tyckte hon sig klara av. Vi lade på luren och jag började fundera om han ändå skulle få vara med farmor. Emilio brukar alltid följa med och finner sig oftast i att sitta i vagnen men är trots allt den som måste kläs på och av och lätt blir svettig inne i butikerna. Att skona honom från det var kanske ändå inte så dumt? Saker och ting skulle förmodligen också gå fortare. Så blev det.

Det var en märklig känsla att helt plötsligt bara ha ett barn, dessutom en bebis som i stort sett sov sig igenom hela stadsbesöket. Ingen att prata med eller roa och vilken skillnad på framkomligheten det var med enkelvagn. Det var nästan som att gå själv och stundvis nästan lite ensamt. Jag saknade allt mitt busfrö.

När jag hämtade honom fick jag först ett stort leende och snabba steg emot mig som slutade med en STOR kram. Det kändes i hjärtat. Allt hade gått jätte bra och farmor var alldelens till sig och från sig av att ha fått låna honom och skröt massor. Dom hade först varit ute en stund, sedan hade han fixat och donat med burkar och slevar som är en storfavorit, ätit och sist men inte minst ritat sin alldelens första teckning. När man var yngre och såg vuxna få teckningar av sina barn undrade man lite tyst för sig själv hur dom kunde bli så glada, det var ju bara kladd!? Men nu vet jag, man blir verkligen glad av det där kladdet även om nu kanske första teckningen i sig är mer speciell än om några år när man har hunnit få några hundra stycken. Vi är helt fascnerade här hemma över hur duktig han är. Han fattade direkt, bytte färg gång på gång och gjorde detta mästerverk helt själv. Familjens alldelens egna lilla Picasso :)

Ny vecka och hemma ensammen med barnen igen. På morgon var jag fruktansvärt trött efter nattens vaka så under tiden Emilio satt och åt sin gröt grät jag vid köksbordet. Jag hade precis fått Carisma att somna efter ett evinnerligt tjorvande och P låg kvar i sängen och mös eftersom han jobbar sent ikväll. Där ville jag gärna också ligga. Jag vet egentligen inte varför jag grinade men för stunden kändes det bara så tungt.

Emilio slevade i sig sista skeden och det var dags att rycka upp sig. Efter den vanliga upputtsningen av kladdiga händer och ett grötigt leende gick vi och lekte en stund innan jag slog ner rumpan i soffan men fortfarande var delaktig i leken. En stund senare vaknade Carisma på nytt och P och hon steg också upp. Det gick förmodligen inte att missa hur trött jag var då P ganska omgående frågade om jag ville gå och lägga mig en stund innan han skulle fara. Om jag ville! Men jag hade att välja mellan antingen det och att duscha vilket egentligen var tanken. Jag satt kvar i soffan en stund och funderade men insåg rätt snabbt att jag var tvungen att välja alternativ nr 1 för att orka med dagen så duschen fick åter igen bortprioriteras.

Kudden var gudomlig och det tog inte länge så sov jag. Jag hann med en och annan dröm men vaknade plötsligt upp med ett ryck, helt yrvaken. Klockan i taket visade 12.20 vilket innebar att P hade åkt till jobbet. Jag visste att jag hade hört Carisma i sovrummet men när jag ställde mig upp så fanns hon inte i sin säng, inte heller i våran..? För några sekunder var det som att befinna sig i en mardröm. Jag hörde henne men kunde inte hitta henne. Jag vände mig om och fann henne mysigt nerbäddad i babysittern i ett hörn på golvet. Hon såg så fridfull ut där hon låg. Så fin, så fin!

Jag steg upp och möttes av framdukad frukost och fina ord nerskrivet på en lapp. Ord som alltid gör mig lika varm och höra. Allting kändes så mycket bättre igen- skönt!

Jag gjorde lunch till Emilio tills han vaknade och han hann precis äta så vaknade Carisma och det var hennes tur. Därefter packade jag ner dom i vagnen och promenerade till deras farmor och hälsade på. Carisma har sedan klockan 14.00 bara sovit 20 minuter. Hon verkar inte förstå att hon är en bebis som ska sova betydligt mer än så. Med andra ord så var det ganska passande att få lite hjälp under eftermiddagen.

Vi promenerade hem när det började närma sig läggdags för Emilio. Carisma somnade i vagnen och när vi kom hem öppnade jag bara upp hennes overall och tog av mössan i förhoppning om att hon skulle sova vidare så jag fick göra Emilio kvällsklar och mysa med honom en stund innan han skulle gå och sova. Det tog 10-15min efter det att jag stängt ytterdörren så var hon vaken igen. Jag borstade tänderna på Emilio innan vi satt oss i soffan en stund och nu sover han för natten. Carisma har peppar, peppar äntligen somnat om så får se hur länge det varar. Gissningsvis så är hon snart vaken igen och är hungrig. Under tiden passar jag på att bara vara och det dröjer inte länge så slutar P för kvällen :)


Kan ni förstå att det snart är jul? Har ni fått någon julstämning? Här har den börjat infinna sig lite smått i och med att granen är klädd och första jullåtarna har spelats men inte mer än så. Det är nästan som att jag går och hoppas på att samma känsla som man hade när man var barn ska dyka upp. Då jag i flera år har jobbat i butik är det som att julstämningen har försvunnit då både julpynt och musik varit ganska uttjatat redan i november men,men. Jag tror och hoppas fortfarande på att det ska bli skillnad nu när man har fått barn.

Emilio har varit duktig och inte gått lös på granen allt för mycket om än han givetvis inte har kunnat låta bli att möblera om och finjusterat lite. Nu några dagar senare springer han ena gången förbi den utan att bry sig medan han andra gången gör en tvärnit, precis som om den inte stod där sist han passerade, sliter och drar lite och fortsätter om man har tur. I värsta fall efter en harkling eller två. Men det hör väl till, inte sant!?

Ville bara kika in och säga att det är helt fantastiskt med helg. P är hemma vilket innebär två extra händer, vilken skillnad. Veckan har minst sagt varit händelserik inom hemmet fyra väggar. Nu sover barnen så det är lugnt och stilla- skönt! Jag ska till och med lyxa till det med en dusch. På återseende!

Igår var första dagen jag och barnen var ensammen hemma efter P´s pappadagar. Morgonen började precis som jag hade förväntat mig-hektiskt! Jag hann inte mer än att gå och hämta Emilio och byta blöja så vaknade Carisma och cirkusen var igång. Allt skulle ske samtidigt och jag hade två hungriga ungar som ville ha mat- NU! Vart var dom där 6 extra armarna jag hade behövt? Dagen i sig kom att bli ganska stressig.

 

Idag har det hittils peppar, peppar gått bättre. Man lär sig! Det gäller att försöka hitta någon slags rutin även om det är svårt då den ena dagen inte är den andra lik, ha framförhållning redan från kvällen innan och hela tiden ligga ett steg före och sist men inte minst lite flyt på det är uppskattat :)

I eftermiddag har vi tid på BVC igen. Jag hade nästan glömt bort hur ofta man var där och rände. Får se om lillstrumpa har gått upp lika bra som sist? Jag har inte bestämt mig om vi ska gå eller ta bussen dit. Det beror lite på vädret och hur blött det är ute då det fina vinterlandet som var för några dagar sedan har bytts ut mot regn och slask. Jag har aldrig varit med om något liknande December (bortsett ifrån när jag bodde i Göteborg) men hoppet om en vit jul lever vidare.

På återseende!

 

 

Adrenalinet som har hållit igång en sedan förlossningen har börjat gå ur kroppen och det har varit ett par riktigt trötta dagar då det fortsätter att inte passa lilldamen att sova annat än korta stunder så det har inte blivit mycket till sömn.

Emilio och Carisma brukar ha en tendens att avlösa varandra men ikväll bestämde dom sig för att slå på stort och vi har haft vår alldelens egna symfoniorkester här hemma. Den ena mer hysterisk än den andra och när dom komponerade som mest stannade jag och P upp och tittade på varandra och började av någon anledning att skratta av eländet och började skämta om att vi skulle passa på att spela in ett mobilsvar med deras ljuva stämmor i bakgrunden - Hej ni har kommit till.... vi kan inte svara just nu... lämna ett meddelande efter pipet hehe.

Nu är det tyst och stilla igen- jag har egentligen aldrig varit så mycket för symfonier. Godkväll!

Dagarna bara swischar förbi och man hinner bara stiga upp så är det dags att lägga sig igen. Inte hinner man med det man har tänkt sig heller. P återgår snart till jobbet :( Vi som har det så mysigt här hemma. Så här hade man velat ha det för alltid. Tankarna om hur det kommer att gå att vara ensammen med småtrollen har börjat snurra. Vissa dagar känns det okej medan jag andra dagar verkligen undrar hur jag ska få allt att fungera?

Carisma har varit en orolig själ dom sista dagarna och har bökat, stökat och gråtit mycket. Hon verkar ha det lite jobbigt i magen. Sovit har hon inte heller gjort särskillt mycket och ögonen har bokstavligen talat gått i kors mellan varven.

Idag har vi utöver dom vanliga hemmabestyren varit iväg en sväng till Toys 'r' us och köpt en julklapp till Emilio. Båda barnen var nerstoppade i en kundvagn och efter att vi betalat och stod vid inslagningsdisken för att slå in hör jag hur en kvinna säger till sin karl att den där vill jag ha i julklapp. Jag vänder mig om lite försiktigt och ser hur hon står och kikar ner och pekar på Carisma. Karln ställer sig bredvis och tittar han också och i samma veva ler kvinnan och våra blickar möts. Jag kunde inte hålla mig och sa att Carisma fanns det desvärre bara en utav och var inte alls någon idé att skriva på önskelistan... Hon är vår alldelens egna julklapp i år. Det är bäst att hålla hårt i vagnen i fortsättningen hehe.

Nu sover Emilio för natten, jag och P har myst ner oss i soffan och den minsta av oss börjar vakna för en kvällsslurk. På återseende!

Idag är dagen då Carisma var beräknad att komma till världen- den 7 December 2011. Jag själv var inställd på att gå över tiden men istället fick vi träffa dig i v 38+0. En helt perfekt liten tjej, söt som socker, efterlängtad och helt obeskrivligt älskad. Frågan som jag ställt mig hur vida man kan älska ett barn till är besvarad- det kan man, med råge.

Det är helt fantastiskt hur starkt man kan känna för någon på så kort tid ♥

Vaknade upp med ett dunkande bröst på morgon. Smärtan gick igenom kroppen och strålade ut i sidan och armen. Febern hälsade på och jag låg och frös som en hund under täcket tills jag steg upp och laddade med alvedon. Jäkla mjölkstocking!! Behöver knappast påpeka att formen inte har varit något vidare idag.

Jag vet inte om ni minns hur eländigt det var när Emilio var bebis? Såriga bröstvårtor, sår från pumpning, stockning efter stockning- ja det var fruktansvärt. Jag kämpade och kämpade för att jag verkligen ville få det att fungera men när det efter flera veckors slit inte hade blivit någon skillnad och jag fick gränsen till bröstböld så tog jag beslutet trots att det tog emot- att sluta amma.

När allt hade lagt sig och jag hade vant mig vid tanken och allt flöt på, stockningarna och all smärta försvann gick det upp för mig- Vad dum jag hade varit! Jag blev mycket gladare och jag kunde äntligen fokusera på annat och tänka sig så har Emilio hittils aldrig klagat. Jag sa till mig själv att jag aldrig skulle göra om det och kämpa på lika länge som jag gjorde då om det skulle hända igen men nu när jag sitter där så skulle jag ljuga om jag sa att det inte känns tungt. Moderkänslan säger att man ska amma och då är det så.

Innerst inne vet jag att det inte är värt det. Problemen började andra dagen efter att Carisma föddes och där står jag fortfarande och trampar så någonting säger mig att jag ännu en gång kommer att bli tvungen att släppa ammningen oavsett om jag gillar det eller inte. Mina bröst är helt enkelt inte gjorda för att snuttas på. Ni som har varit där vet hur jävla ont det gör. Det är fruktansvärt och man vill både skirka och gråta och när det gör som ondast är det nästan så att det svartnar framför ögonen. Det blir folk av barn som äter ersättning också.

Mina älskade guldklimpar ♥

Kombinationen av tandsprickning och att bli storebror har varit tufft dom senaste dagarna. Emilio har varit gnällig från morgon till kväll och bokstavligen gråtit åt allt. Han har inte riktigt vetat vad han har velat, vart hans plats är i och med lillasyster, om han ska hjälpa eller stjälpa, skratta eller gråta. 9 av 10 gånger har gråten vunnit och det har varit jobbigt för oss alla. Verkligen ingenting har varit till belåtenhet. Varken att sitta i famnen, vara ner på golvet, leka eller se på tv och det har gjort ont i hjärtat att se honom så ledsen. Vi har kämpat på och försökt hålla igen på frustrationen även om man givetvis måste skilja på rätt och fel.

Idag har han också varit gnällig men det har gått mycket, mycket bättre. Både mamma, pappa och Emilio har varit mycket gladare och vår gladskit till unge har stundtals varit tillbaka :) I överlag har vi haft en väldigt mysig dag med lite inhandling och annat bus.