Bloggen har sannerligen inte gått varm den sista tiden. Det är fortfarande ganska mycket här hemma så det har varken funnits tid eller ork att printa ner så mycket.

Jag har länge gått och tänkt att jag skulle behöva förnya utseendet på bloggen innan ni som inte kikar in så ofta tror att jag är gravid igen.. Men den som väntar på något gott :)

Godkväll vänner! Hur har ni det? Här har vi haft det ganska lugnt dom två senaste dagarna men istället för att ropa hej så passar vi istället på att njuta. Vi har lärt oss vilken totalomvändning allting kan ta och den här gången tänker vi inte låta oss luras men vi håller förstås både tummar och tår.

Igår hade vi kalas för P i efterhand då jag lyckades bli sjuk natten till han skulle fylla år. I present fick han en dags vab och det kom tyvärr inte att bli något firande. Men bättre sent än aldrig.

Vi bjöd på tacos och till efterätt blev det chokladbollstårta och glass. Själv stod jag över desserten då jag tagit tjuren vid hornen och påbörjat det nya livet, fråga mig inte vilken tur i ordningen men nu måste jag göra ett ryck, hur tråkigt det än är. Men med eller utan efterrätt kom det att bli en jättetrevlig eftermiddag och kväll och Emilio busade järnet med kusinerna och stupade i säng strax innan 20.00.

Idag har vi haft besök av Sara, Robert och Livia så även idag fick sig Emilio en lekkompis. Det är så himla roligt att se att han inte är rädd och tillbakadragen längre mot andra barn. En hand att hålla i en stund är det ända som behövs ibland.

Men nu ropar Carisma. Dags för mat säger hon. På återseende!

När man precis har börjat hoppas så är det som ett slag i ansiktet då det plötsligt blir sämre igen. Carisma har inte alls varit lika tillfreds sedan sist jag skrev. Vem vet, jag kanske skulle ha låtit bli? Att hon inte tål mjölk har vi blivit övertygade om då hon i och med den mjölkfria ersättningen inte kvider och är hård i magen (på gränsen till förstoppad) längre, pruttar mycket mindre och prickarna i ansiktet är så gott som borta. Gråter gör hon dock fortfarande en hel del om än mindre och sömnen sitter långt inne. Bebisar kan givetvis vara missnöjd och gråta utan att ha ont någonstans men när hon vissa dagar är nöjd och glad för att sedan gråta i stort sett all sin vakna tid andra dagar gör en förvirrad och man börjar fundera om det är något annat förutom mjölken som inte stämmer eller om det helt enkelt är så att vi har en allmänt missnöjd tjej här hemma..?

Jag vågar inte ropa hej riktigt ännu men det går inte att undgå att vi har en helt annan tjej här hemma. Så här nöjd och glad har hon aldrig varit. Visst har hon fortfarande magknip men det är ju inte något som går över på en natt eller två och lite knip kan man nog få räkna med. Det har varit lite tjorv på kvällarna men i jämförelse med tidigare så skriker hon nästan ingenting. Hon ligger nöjt och tittar sig omkring vilket inte har hänt förut och hon har som från ingenstans börjat prata med oss även om det fortfarande mest är viftande med båda armar och ben för att få fram dom där små men samtidigt väldigt härliga ljuden. Inte nog med det så har hon hunnit bjuda oss på sina första solskensleenden och som vanligt kommer man på sig själv att stå och hänga över henne, helt förtrollad utan en minsta tanke på att hämta kameran men några leenden har vi i alla fall lyckats föreviga :)

Det har varit två jobbiga dagar för Carisma så idag fick vi äntligen utskrivet Althéra på recept. Det skär i hjärtat att se henne ha det så här så jag håller verkligen tummarna att mjölkfritt och minifom ska få ordning på magen nu. Måtte det vara färdiggråtet

Precis som alla andra helger så sa det bara swisch så var det måndag igen. Om ändå veckorna gick lika fort...

I torsdagskväll började vi ge Carisma den mjölkfria ersättningen och hann givetvis inte märka någon skillnad förän på fredagen då hon trots lite magknip var lugnare än vanligt. På lördagen var hon som en helt annan bebis, lugn och harmonisk och det var knappt så att vi kände igen henne då hon inte grinade på hela dagen bortsett ifrån stunder som vilken bebis som helst hade sagt ifrån.

Hon låg nöjt och tittade, hade inte samma sugbehov och hela dagen flöt på. Vi började bli mer och mer övertygad om att det nog är så att hon inte tål mjölk och vi fick hopp om att kanske äntligen få njuta av våran bebis fullt ut och framför allt slippa se henne ha det så jobbigt men så blev det söndag morgon och vi var plötsligt tillbaka på ruta ett. Hon kved och grinade men jag hade förhoppningar om att det berodde på att hon inte hade bajsat på närmare två dygn eftersom hon är så trög i magen. Vi gick ut och busade med Emilio i snön och Carisma somnade i vagnen och när vi gick in igen och hon vaknade så kom den efterlängtade tvåan. Lugnet infann sig dock bara en kort stund innan hon var igång igen.

På kvällen skrek hon hysteriskt länge, länge, tystnade fram och åter för att sedan skrika igen. Paniken lös i ögonen och jag tyckte så synd om henne och vi visste inte längre vad vi skulle tro. Efter många om och men fick jag henne äntligen att somna i famnen och natten har bortsett ifrån lite stökande och bökande varit hyffsat lugn, morgonen lika så.

På förmiddagen ringde Lotta (BM) för att kolla hur det har gått och efter att ha avlagt rapport så är det bestämt att vi ska blanda den mjölkfria ersättningen med sempers och ge henne minifom för att se vad som händer fram tills på onsdag då vi ska höras igen då barnläkaren är på BVC.

Drygt två timmar efter det att vi hade lagt på bajsade Carisma andra dagen i rad, dessutom normal konsistens, löst med andra ord, något som inte har hänt på närmare en månad så någonting verkar ju ersättningen ha gjort. Det återstår att se hur dom här två dagarna kommer att se ut men nu slut på allt skitsnack, åtminstone för den här gången. På återseende

Älskade lillasyster

Carisma har dom senaste veckorna haft ont i magen, något som bara har blivit värre och värre vilket har resulterat i att hon har fått vara ledsen därefter då hon vissa dagar skrikit hysterisk i timmar. Det gör ont i mammahjärtat att se henne ha det så jobbigt. Stackars liten! Dessutom så har hon blivit hård i magen och fått små prickar i ansiktet.

Idag var vi på BVC och barnmorskan var så gott som säker på att lillhjärtat inte tål mjölk så det blev en tur till apoteket efter vägning och mätning för att köpa ersättning för att testa. Helt sjukt vad dyrt det är. Man får vara glad att man inte måste betala 239:-/burk i fortsättningen i fall del visar sig att det är mjölken som är boven. Det känns förståss tråkigt men samtidigt skönt att kanske ha hittat felet som förhoppningsvis kan leda till en nöjdare bebis. Håller tummarna att den kommande helgen blir vändpunkten och att Carisma börjar må bättre.

Eftersom Emilio har ett brinnande intresse för allt vad matlagning och kokning heter bestämde sig jag och P för att köpa ett kök till honom i julklapp. Han släpper verkligen allt när man står vid spisen och ska också vara med. Med en bunke, diverse slevar och tomma pappersförpackningar kan man åtstadkomma mycket ska jag säga. Provsmaka är förståss också viktigt och han är inte sen med att bjuda på det han har kokat ihop.

Till saken hör att vi aldrig har hittat något kök som vi riktigt gillat men köpte i stundens hätta ett Miva Vital kök på Barnens Hus dagen innan julafton eftersom vi så gärna ville att han skulle få ett. Det fick duga och huvudsaken var trots allt att Emilio skulle tycka om det.

På julaftonskvällen när Emilio hade gått och lagt sig packade P upp alla delar för att bygga ihop det. Sagt och gjort så stod det där men kändes varken fint eller roligt, snarare plastigt och vi undrade hur länge det egentligen skulle hålla? P satte i batterier till några knappar som skulle låta och det var det absolut värsta ljud jag har hört i leksaksväg och jag visste direkt att dom där batterierna inte skulle få sitta i särskillt länge då det bokstavligen skar i hjärnan.

På natten kunde jag inte riktigt släppa eländet och låg och funderade tills den självklara uppenbarelsen dök upp. VI BYGGER ETT EGET!!

På morgonen tvingade jag P att plocka isär allting och fint sätta ner det i lådan igen eftersom jag var fast besluten om att det skulle lämnas tillbaka. Sånna här tokigheter får man väl passa på att göra innan barnen blir så pass stora att dom förstår vad dom har fått bara genom att se på kartongen tänkte jag. Emilio var ju helt ovetandes.

Sedan började planeringen följt av ett evigt tänkande om hur man skulle få ihop allting. Några IKEA prylar, spånskivor, vinkeljärn, plexiglas, sticksåg, skruv, måttstock osv. I tanken lät det inte allt för svårt och vi såg till att införskaffa oss material och började vårt arbete. Till en början när Emilio var vaken men vi insåg rätt snabbt att vi förmodligen skulle få mer gjort om vi väntade tills han hade lagt sig på kvällarna eftersom han självklart också ville bidra med sin sorts hjälp.

Det har varit mycket mätande, centimetrar och millimetrar för att få det att stämma, vi har stött på problem efter vägen, skrattat och svurit och som alltid när man börjar med något så har det tagit längre tid än vad vi först trodde men igårkväll blev det äntligen färdigt. Så här efteråt helt klart värt varenda timme då det föll gossen i smaken direkt då både tre- och fyra rätters menyer hittils har tillagats :)

Det kom att bli ett annorlunda nyår på mer än ett sätt. Dagen började lite deppig då det helt plötsligt kändes tomt och konstigt utan varken gäster eller några som helst planer inför kvällen att se fram emot. Kombinationen av det och att jag prickat in årets sista dag att fylla år på kändes lite ledsamt. Något som dock gick till sig framåt eftermiddagen. P´s föräldrar kom och snabbfikade och när dom gick hem började vi med middagen som P varit och handlat inför. Vi åt gott och skålade tillsammans. Jag med cider och P i öl, mest bara för att det faktiskt var nyårsafton men mycket mer än så blev det inte då vi snabbt insåg att cola var godare. Jag själv har sedan graviditeten med Emilio bara druckit 2-3 cider 2 gånger, P några fler men inget nämnvärt vilket efter en ynka cider/öl kändes i kroppen. P tyckte benen gick långsammare än vad han hade tänkt sig så vi fick så skratta. Ett bevis på hur ofta vi dricker alkohol kanske?

Mätta och belåtna diskade vi undan och upptäckte att det var mörkt i kylen lagom till efterrätten. Tack och lov så var det ingen propp som gått utan lampan som var sönder men har ni egentligen tänkt på vilken självklarhet man tycker att det är att det ska vara ljust när man öppnar kylskåpsdörren?

Vi lekte en stund med Emilio innan det var dags för honom att ta på sig pyjamas, dricka välling och nanna kudden. Jag och P drog fram Emilios blivande kök och fixade med det en stund (kommer bilder när det är klart) och därefter kunde vi för ovanlighetens skull sätta oss i soffan och mysa bara han och jag då båda barnen sov i stort sett hela kvällen (läs Carisma). Bara det var lyx då det inte har hänt sedan hon föddes.

Klockan närmade sig 22.30 och Carisma åt, P gäspade i soffan och själv var jag inte heller särskillt pigg men tolvslaget kunde man väl inte missa, det var ju nyårsafton!?

Det kändes som om det var nyss jag hade tänkt just det tanken när jag slog upp ögonen och såg att klockan var 02.30. Carisma ville ha mat igen. Tolvslaget hade med dunder och brak helt obemärkt passerat. För första gången på många många år hade det nya året firats in bakom stängde ögonlock, konstigt men ack så skönt det var att sova.

Nu lämnar vi ett år bakom oss som varit både jobbigt och otroligt lyckligt. En vän har lämnat oss och ett nytt liv, Carisma har kommit till oss. Emilio har vuxit och blivit storebror och även om ingenting kan toppa det så blickar vi nu fram emot 2012, ett nytt kapitel i livet, numer livet som tvåbarnsförälder.