Det är kalas i stan i helgen men har varit så jäkla trött hela dagen så sparar partajjandet till i morgon istället. Varför får jag då dålig samvete? Som om det skulle finnas en oskriven regel om att man måste utsätta sig för dimman? Jobbar dessutom hela helgen vilket inte gör saken bättre. Annat var det förr, haha, låter som om man är lastgammal men då hade det inte varit mycket till funderingar på om man skulle gå eller inte, då hade första parkett helt klart varit upptagen av en smilande Sandra :-P Nå ja, får kompensera upp det i morgon.

Känns skönt att äntligen ha bestämt sig för det har varit ett evinnerligt velande ikväll. Först pendalde vi fram och tillbaka om hur vi skulle göra men enades efter många om och men att inte gå. Men så ringde Jenny och Håkan. Min kusin och hennes snubbe som bor i Piteå och som jag inte träffat på över ett år och ville att vi skulle komma ut.

Då var det dags att tänka om än en gång. Vi som redan hunnit softa till det. Trots det sa jag att vi skulle diskutera igenom saken och höra av oss. Mitt i allt velande ringde pappa för att surra lite. Efter ca 10 minuter med honom på tråden och vi hade lagt på sa jag till P att what the hell vi far!! och jag ringer upp Jenny för att säga det. Tyvärr hade hon försökt ringa och höra sig för under tiden jag pratat med pappa och inte fått tag i oss och deras inplanerade chauffören hade varit tvungen att åka mot Luleå utan dom. Så jäkla typiskt!

När vi för en gång skulle hade möjlighet att träffas. Men,men bättre lycka nästa gång. Nu sitter vi plötsligt här som två fån och en gång för alla blev det till att släcka kvällens partylåga.