Jag är medveten om den kassa uppdateringen dom senaste dagarna. Till mitt försvar så växer dom mörka ringarna runt ögonen sig större. Vissa dagar går bra medan andra verkligen är kämpiga. Jag vill lägga mig ner, gråta för att jag inte orkar med det jag vill göra, jag blir besviken, framför allt på mig själv men också på andra. Man förväntas göra saker eller bete sig på ett visst sätt, jag försöker vara stark och leva som vanligt, le och se glad ut. Det är väl så man brukar göra? Jag vill ha det fint omkring mig men berget på diskbänken bortprioriteras. Jag orkar inte. Jag vill ställa upp för andra- ja, jag försöker i alla fall men ibland brister det.

Jag önskar att dom två kvarvarande veckorna av året också var slutet på den känslan. Att tröttheten skulle försvinna och att jag skulle få vara Sandra igen, också en pigg och glad mamma. Som när man byter batterier i en teknikpryl eller klarar av en bana i ett tv-spel då gubben återfår sina ursprungliga krafter men så är inte fallet riktigt, jag vet. Jag skulle vilja lämna vardagen med dom jag älskar, njuta och öppna upp den tomma energibehållaren och låta den fyllas, släppa alla måster, må bra och återväda som en ny människa. Drömma kan man alltid.