Det var i slutet av September pluset kom, drygt en vecka efter utebliven mens. Kunde jag verkligen vara gravid?

Tidigt en morgon smög jag upp till toaletten för att göra ett test och visst kom det, det där lite väntade pluset. Jag hade ju aldrig tidigare varit med om sådan försening.

Jag satte mig på sängkanten hos P och inväntade att han skulle vakna och berättade därefter som det var. Vi skulle få tillökning. Jag vet inte varför men jag började gråta och vi låg länge och höll om varandra utan att egentligen säga så mycket. P visade tydligt att han var glad för beskedet men jag då, var jag glad?

Dagarna gick och den värsta chocken började lägga sig samtidigt som jag fortfarande kände mig väldigt förvirrad. Lyckan var stor men med det kom också oron, oron och rädslan över allt som kunde hända. Det började sjunka in att det faktiskt fanns något som växte i mig. Allt kunde sammanfattas som en skräckblandad förtjusning.

Det dröjde inte många dagar så fick jag plötsligt en blödning som höll i sig ungefär en vecka. Jag kunde inte tänka på annat än att det var ett missfall på gång. Jag kände mig uppriven och för första gången kände jag verkligen att det absolut inte var det jag ville. Jag ville ha det här barnet.

Jag läste genast på internet och tog kontakt med mödravårdscentralen som tyvärr inte kunde hjälpa mig. Det var bara till att vänta och se vad som hände och den följande veckan blev minst sagt lååång. Det jag kunde tyckas trösta mig med var att barnmorskan som jag hade haft kontakt med hade sagt att det inte behövde vara någon fara så länge jag inte hade ont.

I samband med det så kom just smärtan. En smärta som jag inte önskar min värsta fiende. Det gjorde så fruktansvärt ont. Ja, många gånger visste jag allvarligt talat inte vart jag skulle ta vägen. Om jag skulle skrika, skratta eller gråta.

Oron och rädslan om vad som var fel gick hand i hand med mig dagarna i ända. Tårarna var heller inte sena att vara framme. Framför allt inte under nätterna då det succesivt började bli värre. Dagarna var heller sig inte lik. Jag blev liggandes och kunde knappt gå på toaletten. Smärtan skuggade allt mer glädjen över att vara gravid. Ja, missförstå mig inte men det blev svårare och svårare för var dag som gick att tänka possitivt då allt för tillfället såg väldigt mörkt ut. Jag hade ingen ork längre och kroppen började reagera och jag fick feber och en hemsk frossa.

Men så en natt var smärttröskeln nådd och vi åkte in till akuten i Sunderbyn. P var less på att känna sig hjälplös och inte kunna göra något. Han ville varken höra mig gråta eller kvida längre. Nu fick det vara nog! Vi kunde inte ligga hemma längre, ovetandes om vad som var på gång för det här var långt ifrån det normala.


På akuten fick vi till en början riktigt dåligt bemötande men efter att dom hade tagit sig en närmare titt så försökte sköterskan plötsligt ställa allting till rätta. Ja, hon gick faktiskt ifrån att ha varit rent av otrevlig till att ha smort in sig i bregott.

Morgontimmarna kom och vi fick beskedet om att dom skulle göra ett tidigt ultraljud för att se så att allt stod rätt till och så att embryot låg där det skulle, vilket det visade sig göra. Plötsligt dök något som såg ut som en jordnöt upp på skärmen och vi fick se det tickande hjärtat på den lilla skrutten. Det var en obeskrivlig känsla och en tung börda lyftes från våra axlar. Vi kunde nu släppa fundering kring både missfall och utomkvedshavandeskap.

Inte långt därefter fick vi åka hem, dock utan att veta vad som egentligen gjorde så ont. Dom visste helt enkelt inte vad det kunde vara och ville heller inte göra några vidare undersökningar som i värsta fall kunde ha mer negativ än possitiv effekt.

Samtidigt åkte vi därifrån med en lättnad, en lättnad om att det inte var något fel på den lilla varelsen.

Dom följade veckorna fortsatte i samma spår, ont, ont och åter ont. Skulle vi verkligen ta oss igenom det här var en tanke som dök upp titt som tätt. Men så en dag mådde jag helt utan vidare bättre, ja det var något som inte gick att undgå trots att det inte var någon jätte stor skillnad. Dom hemska kramperna kom inte lika ofta.

Sakta men säkert började det kännas bättre, och på ytterligare någon vecka var jag nästan som en ny människa och kunde faktiskt återgå till verkligheten. Nu kände jag även lite andra symptom som graviditeten hade fört med sig men vad gjorde det? Jag hade knappt ont längre.


Efter allt elände följde en tid med kalla fötter. Var det rätt beslut att ta? Skulle vi bli bra föräldrar? Var vi redo? Skulle vi ångra oss? Ja ni förstår, det var totalt kaos i huvudet.

Situationen kändes mer eller mindre hopplös och det var fortfarande svårt att se det positiva. Ja listan över det negativa var betydligt längre och jag överöste P med mina känslor och funderingar, något som han alla gånger inte var helt nöjd med. Men trots att han tyckte att det var jobbigt att höra så höll han ändå modet uppe och sa att allting skulle lösa sig till det bästa och att det snart skulle börja kännas bättre igen. Vilket det tillslut gjorde.

Alla negativa tankar var som bortflugna och även jag började se allt med andra ögon. Lyckan kom tillbaka och förväntingarna växte :) Ett lugn började infinna sig.


Så kom rutin UL:et, närmare bestämt igår och vi fick se underverket. Vårat alldelens egna mirakel. ALLT SÅG BRA UT :) Det var verkligen en vilde som befann sig där inne, med bestämda åsikter om ultraljudsapparaten, hehe.

Hade önskat att barnmorskan inte var så stressad och nonchalant som hon tyvärr var så att vi verkligen hade fått "våran stund". Jag hann egentligen bara lägga mig ner så var det dags att stiga upp igen så det var med lite blandade känslor vi åkte därifrån. Funderar på att boka tid för ett andra ultraljud men vi får se. Att allt faktiskt såg bra ut är ju trots allt det viktigaste!

Att inte kunna ta något för givet finns varje sekund, men då jag känner h*n kommer lyckan över att faktiskt få vara med om detta.


Jag är lycklig och med det tänkte jag lämna det här för den här gången. Ska göra mig i ordning och åka in mot stan. Ha en bra dag!