Då var jag på hemmaplan igen vilket känns riktigt skönt! Men det bästa av allt var nog att få krama om P igen. Han väntade så fint på Kallax när jag kom ner för rulltrapporna och jag kände hur jag egentligen bara ville slänga mig ut och hoppas att han skulle ta emot mig men riktigt så dramtatisk kanske man inte kunde vara så jag gick fram istället, hehe. Det kändes som om det var mycket längre än 11 dagar sedan vi sågs. Hela gårkvällen var urmysig!  

När vi kom hem möttes jag av en jätte fin lägenhet och ögonen fylldes direkt med tårar. Glädjetårar förståss. Jag kände bara ett enda lyckorus. I varje rum hade han ställt ut en röd ros förutom i sovrummet där det stod två, en på varje sida av sängen. Jag hoppas att dom aldrig vissnar. Vidare hade han hade ramat in oss i fotoramar och i köket hade han gjort en jätte fin dukning. Behöver jag säga att jag har världens finaste sambo!?

Ibland kan jag inte låta bli att undra hur det blev så här. Jag liksom backar tillbaka bandet till ruta ett och får som så många andra gånger inte riktigt ihop det. Det bara blev så helt enkelt. Tillslut vågade jag låta P riva sten efter sten i den mur jag byggt upp runt om mig under det gångna året. Något jag är obeskrivligt glad över. Det kan inte bli mycket bättre än så här. Mina känslor går inte att ta på men en sak vet jag och det är att jag älskar honom av hela mitt hjärta <3

Men nog om detta. Dags för lunch. Ni får ha en bra dag, på återseende!