För exakt 1 år sedan pustade vi ut på förlossningen, lyckligast på jorden. Vi firade med mackor och juice i glas på fot samtidigt som vi beundrade den vackraste gosse vi någonsin sett. Vi hade blivit föräldrar.

Timmarna gick och med dom blev Emilio sämre. Han fick problem mad andningen och hamnade på intensiven. Vi försökte hålla oss lugna men direkt man fick en stund för sig själv så sprutade tårarna.

 

Personalen var fantastisk, underbara människor som verkligen gjorde allt för att man skulle känna sig trygga med behandligen.

Dagarna gick och Emilio började må bättre och vi fick så småningom veta att han skulle bli sladdlös igen och att vi skulle få ta honom med oss in på rummet. Äntligen skulle vi få knyta kontakten på riktigt.

Andningen var under kontroll men han var fortfarande för svag för att orka äta. Med hjälp av en sondslang fick han i sig näring och allt eftersom dagarna gick så började vi känna av hemlängtan för första gången.

Han blev starkare, blev av med sondslangen och fick en OK stämpel i baken. Vi skulle få åka hem, drygt två veckor senare :)

 

Emilio visade sig trivas som en prins och dom kommande dagara kom att bli precis som vi tänkt oss om än inte lite bättre. Vi svävade som på rosa moln och lyckan var total. Vårt nya liv som familj kunde äntligen börja på riktigt.