Igår var det dags för ett besök på MVC igen, allting såg bra ut bortsett ifrån att bebisens hjärtljud var höga. Under tiden jag och Emilio var inne på rummet så kollade BM vid ett flertal gånger både liggandes och sittandes men ingen förändring visades. Hon förklarade att hjärtljuden fick vara höga periodvis men att hon ville se att dom gick ner innan hon skickade hem mig.

Jag och Emilio försökte roa oss i väntrummet en stund medan Kerstin tog nästa patient för att tiden skulle gå lite så att vi därefter kunde prova på nytt. Av någon anledning så är Emilio alltid väldigt fjantig och klängig när vi är där, med andra ord inte särskillt bekväm med att varken någon tar i mig eller att leka på egen hand men med lite avledning och en rolig brandbil som skrålade i alla världens läten så gick det.

Hjärtljuden togs för fjärde gången men samma frekvens dök upp och vi fick vänta ytterligare. Emilio fick en frukt av Kerstin den här gången så vi hade något att sysselsätta oss med. Gott tyckte Emilio men plötsligt slant det ner en för stor bit i halsen och paniken började lysa i ögonen samtidigt som han blev röd i ansiktet och började kraxa. Nektarinbiten kom inte upp. Jag tog honom i knä och dunkade honom i ryggen, ingenting hände och tankarna hann börja snurra i huvudet- vi var åtminstone på rätt ställe. Jag dunkade honom i ryggen igen och då kom den upp och han började gråta och vi kunde båda dra en lättandes suck.

Vi återgick till lekandet en stund innan det var dags att kolla hjärtljuden igen. Ingen förändring. Emilio började bli väldigt trött och nöjde sig vid det här laget bara med att vara i famnen så Kerstin föreslog att vi skulle gå ut en stund så att han eventuellt kunde somna i vagnen och sen komma in igen för ett sista försök.

Sagt och gjort så traskade vi ut men Emilio som redan vid påklädningen hade börja grina var väldigt svårtröstlig och en kort stund senare la han i en högre växel. Trots alla möjliga försök så blev det inte bättre och han grinade helt hysteriskt. Det gjorde ont i mamma hjärtat som inte riktigt kände igen honom. Efter en stund tog jag upp honom från vagnen och inte ens det hjälpte och hysterin fortsatte. Jag var vid det här laget ungefär 1,5 km från vårdcentralen och jag insåg att det skulle bli en tung väg tillbaka. Strax under 9 kg på armen och en mage som var tung och gjorde ont av sammandragningar och foglossning på det, ja jag jublande inte precis. Den inre styrkan trädde fram.

Emilio fortsatte grina och hänge sig runt min hals. Att han var trött var det ingen tvekan om man jag kunde inte låta bli att undra om han hade ont någonstans. Han var verkligen inte sig själv.

Drygt en timme efter att vi gått så var vi tillbaka på MVC igen och Emilio hade lugnat ner sig och vi satt tyst och stilla och mös ute i väntrummet. Jag strök honom lite på magen vilket han verkade gilla. Jag var totalt knäckt och undrade hur jag skulle orka ta mig därifrån. Tack och lov så började klockan närma sig 16.30 då P skulle sluta så att han kunde plocka upp oss. Min sk tid hos barnmorskan hade nu pågått i 3 timmar.

Det blev dags att kolla hjärtljuden en sista gång. Frekvensen visade sig fortfarande vara lika hög och Kerstin gick och ringde förlossningen. Jag hörde på håll hur hon pratade i telefonen och att hon tillsammans med den i andra enden kom fram till att jag skulle komma dit.

Allt brast och tårarna började rinna. Egentligen inte för att jag var orolig utan för att jag var så trött och allting kändes hopplöst för tillfället. Kerstin kom ut och pratade med mig och i samma veva kom P.

Vi åkte hem och gav Emilio middag och vände sedan om ut genom ytterdörren igen.

Väl inne på förlossningen fick vi träffa en jätte trevlig barnmorska som kände och klämde lite på magen innan hon kopplade upp mig på en CTG kurva. Därefter fick vi komma till ett annat rum och vänta. Bm tittade lite på mig och frågade om jag kände mig frisk i övrigt. Ja sa jag, jag är bara trött och slut och har diverse krämpor och suckade men hon ville ändå kolla så jag inte hade feber vilket jag till min förvåning hade? Jag lämnade urinprov och vi fick vänta ytterligare.

Klockan började bli mycket och Emilios sovtid hade passerat med råge. Ändå skötte han sig jätte bra och charmade dom flesta samtidigt som han inte var sen att visa att han tyckte att dom skulle gå och låta oss vara ifred genom att vinka bestämt. Sötunge!

CTG-kurvan hade registrerat mina lite smått onda sammandragningar vilket dom också ville checka upp så att inte livmodertappen hade påverkats vilket den tack och lov inte hade gjort. Än vill vi inte ha någon bebis. Förvärkar blev konstaterat.

Bebisen hjärtljud låg mellan 160-180 slag per minut vilket om än lite högt verkade må bra. Det största felet låg hos mig då jag hade för hög puls vilket förmodligen var anledningen till bebisens frekvens. Febern var förståss svår att förklara men pulsen måste hållas extra koll på. Blodtrycket kom också på tal men inte mer än så.

Efter drygt 4 timmar blev jag hemskickad med order om att dricka mycket och ta alvedon för att förhoppningsvis få ner pulsen. På utvägen kunde jag inte låta bli att säga - Ja här söker man för bebisens skull men får ännu en gång veta att det är mig det är fel på och att det är jag som inte mår bra. Något som jag visserligen har känt av men ändå. Skulle jag bli förvånad?

Stackars Emilio var förståss jätte trött och somnade som en klubbad säl när vi kom hem efter att han snuttat i sig sin vällingslurk och vi gick också och lade oss en kort stund senare.

Natten har varit olidlig och idag känns det som om jag har blivit överkörd av tåget då det värker överallt och sammandragningarna fortsätter. Det blir utan tvekan en lugn tisdag och det bäst utav allt- P är ledig.