Kroppen sa till ordentligt efter måndagens promenad och det är egentligen inte förän idag det känns lite bättre. Det är inte riktigt lika smärtsamt att röra sig eller ta sig upp från exempelvis soffan. Den tuffa utmaningen ligger i att ta sig upp från en madrass på golvet som Emilio gillar att leka på. Man skulle kunna fråga sig varför jag ur huvudtaget utmanar ödet men det ger mig samtidigt chansen att ligga och vila lite samtidigt som jag är med i leken. Jag lägger mig inte för 5 minuter utan när jag väl har bökat mig ner på madrassen så är jag där för att stanna ett tag. Ringer telefonen är det ingen idé att tro att jag ska hinna svara utan dom får gott ringa igen eller vänta en kvart tills jag har kravlat mig upp och kan ringa tillbaka :-p

Vidare så går jag in i v 34 idag. Det var nästan så att jag fick stanna upp och tänka efter om det verkligen kunde stämma. Jag förstår inte vart veckorna har tagit vägen och det är med skräckblandad förtjusning dagen D närmar sig med stormsteg. Ibland önskar jag att man var så där lyckligt ovetandes, precis som förra gången om vad som väntade. Förlossningen är väl knappast något som någon ser fram emot men den här gången känns det förmodligen tyngre att tänka på eftersom man vet hur j*vla ont det gjorde sist. Samtidigt blir det svårt att hitta någon genväg till det fantastiska som väntar oss, det lilla mirakel som smärtan för med sig. En tillräckligt stor anledning till att försöka tänka possitivt!