Helgen har bjudit på kalas både lördag och söndag. I lördags fyllde Emilios farfar år och vi var dit och åt middag och idag var det Emilios kusin Lukas tur. Har precis landat hemma igen efter många sorters gofika som jag bara lyckades få i mig en bit paj utav. Jag blir lite besviken på mig själv över min dåliga prestation men vad gör man när magen redan är full?

Igår när vi skulle gå till Emilios farmor och farfar så gick Emilio själv en bit. Att gå ute är lite av en utmaning ännu när det inte är jämnt under fötterna. När vi kommit en bit på väg efter många "tiitha" pekande, undersökning av löv på marken och så vidare så fick Emilio syn på en katt på håll och sken genast upp och försökrade sig sedan om att jag också hade sett.

Mamma ser sa jag, som så många andra gånger om dagen. Emilio fortsatte traska med glada steg och det gjorde även katten mot Emilio. Till slut hade den genat genom några buskar och spatserade fram till Emilio som först blev lite överraskad när den helt plötsligt var så nära. Själv var jag knappt 2 meter ifrån och skulle precis länga på stegen för att hinna fram men så gjorde den precis så där som katter brukar göra när dom vill kela. "Buffa" med huvudet.

Till saken hör att katten förmodligen inte var medveten om att Emilio precis har lärt sig att gå och inte är så stadig på benen ännu. Emilio föll i backen och i samma stund sprutade tårarna samtidigt som han chippade efter andan. Han gjorde sig inte illa utan blev mest rädd så jag kunde inte låta bli att skratta lite för mig själv och säga åt honom när jag lyfte upp honom att det inte är varje dag man ser någon bli nerknuffad av en katt. Det såg bara för roligt ut hehe.

Efter en stund hade han smält den traumatiska händelsen och vi kunde fortsätta vår promend mot kalaset utan några fler kattincidenter. Vilken tur!