Har verkligen börjat bli en gladskit till unge. Det är så roligt att hon äntligen börjar få må bra, det är på tiden. På förmiddagen och på kvällskvisten är hon visserligen ofta missnöjd men inte bara pga magont utan hon vet fortfarande inte vad sova är för någonting och sover bara ordentligt en gång om dagen vilket resulterar i en hel del trötthetsgnäll men hur som helst så är det ingenting i jämförelse med hur vi har haft det dom sista månaderna. Det är ingen hemlighet att det har varit tufft. 

För någon vecka sedan ramlade jag över information om vad som kännetecknar kolik och det var som att spola tillbaka bandet sedan Carisma föddes och återuppleva det igen. Varenda grej kunde i princip bockas av och grädden på moset i vårat fall har väl varit mjölkintoleransen. Stackars lilla hjärtat!

Den senaste tiden har Carisma börjat prata väldigt mycket, gärna högt och tydligt. Ska man säga någonting är det lika bra att göra det ordentligt :) Idag låg hon på mage och rullade över till rygg för första gången och såg så där allmänt förvånad ut. Därefter drog hon upp sig själv med armarna från liggandes till sittandes ett flertal gånger, det också för första gången. Hon har alltid varit väldigt med men dom sista veckorna har det hänt så mycket och hon har blivit så duktig. Mammas bebis börjar bli stor. Fy så fort tiden går...

Hjärtegull ♥