Igår efter frukost bestämde vi oss för att åka iväg till Skelefteå för lite miljöombyte, gå på stan och ha det mysigt tillsammans. Sagt och gjort skyndade vi oss att packa ihop för att komma iväg för att hinna fram till barnens lunch.

Vädret var strålande och det kändes som om det skulle komma att bli en riktigt bra dag. Vi tog oss ut på E4an och hade hunnit köra en bit då jag svor för mig själv. Utan att egentligen veta säkert så visste jag... Vi hade glömt Carismas flaska hemma...termosen med kokt vatten och dosetten med pulver, och mycket riktigt. Så går det när man är sist att göra sig färdig och inte är den som virvlar runt i köket strax innan man ska åka vilket jag brukar ha för vana att göra men av någon anledning så gjorde jag inte det. Vi hade inte tid att vända då klockan skulle hinna bli för mycket men en flaska kunde vi ju köpa och vi hade med oss kokt kylt vatten som vi kunde värma och första stopp fick helt enkelt bli ett apotek för att hämta ut nya Althera burkar.

Klockan hann bli drygt en halvtimme senare än vad vi hade tänkt oss innan vi var på plats på Max för att kunna värma deras mat, ingen katastrof med andra ord.

Emilio åt makaroner, grönsaker och korv och Carisma förstås det vanliga. När hon hade slurpat i sig allt och jag jag lyfte upp henne spydde hon ner mig så jag kände hur det rann ner längs efter sidan. Mysigt.. perfekt lukta gott inför dagen. Nå ja bara att gilla läget.

Vi packade ihop oss och åkte in till stan och påbörjade våran shoppingrunda och vi kunde äntligen dra ner på tempot och bara vara, precis som vi hade planerat. 

Tiden gick som vanligt fort när man har roligt och det sa bara swisch så var det dags för barnen att äta igen. Den här gången mumsade Emilio i sig plättar med hallon. När vi väl var klara hade vi två stopp på vägen tillbaka till bilen där vi lagt undan grejer för att slippa bära. Bla några hyllor till Carismas blivande rum.

Ännu en gång sprang klockan iväg innan vi var färdiga och hade stuvat in oss i bilen men det är sånt man få räkna med när man är på äventyr. Vi skulle vara hemma drygt en timme efter "läggdags". No big deal! TRODDE VI!

P hade precis hållt på att säga att dagen ändå blev lyckad, trots lite onödigt tjorv till en början vilket jag höll med om då ett dån hördes och hela bilen började vibrera. Vi stannade till vid vägkanten och möttes av punktering. DET HÄR HÄNDER BARA INTE!! Där stod vi mitt ute i ingenstans mellan Skelefteå och Piteå med en Emilio som givetvis var trött efter en lång dag och Carisma som precis som dom flesta andra gånger blev orolig då bilen stod stilla.

I bilen fanns inget reservhjul utan en skumsats som man ska spruta in i däcket för att man ska kunna köra till närmsta mack. En kortare färd med andra ord, inte flera mil. P läste bruksanvisningen och for in och ut ur bilen medans jag försökte trösta Carisma som höll låda i baksätet och prata med en sömnig Emilio som undrade vad som stod på. Stress var bara förnamnet. Inte nog med att vi stod vid en högtrafikerad väg med två barn så närmade sig klockan matdags för Carisma igen, något som inte är fullt lika enkelt att skjuta på som Emilios välling men pricken över i:et var ändå att vi inte hade något vatten att blanda till någon mat med. Vi skulle ju vara hemma vid det laget.

Utan en fungerande kompressor på flera mil som kunde fylla upp tryck i däcket fungerade väl skumsatsen sådär men vi lyckades med varningblinkers och låg hastighet ta oss framåt en bit innan det var kört då bilen började kränga och däcket var sönderkört. Mitt i allt elände började även oljelampan lysa så där stod vi. Tack och lov vid en korsning där man kunde se en slingrig väg på upp i skogen där det lyste mellan trädtopparna.

Vi började packa oss ut ur bilen för att börja promenera mot förhoppningsvis någon trevlig själ som ville ge oss lite kokt vatten till Carismas mat. Just då stannade en minibuss till vid vägkanten och frågade hur vi hade det och erbjöd oss skjuts upp till husen vilket vi tackade och tog emot.

Väl framme knackade vi på och berättade vad som hade hänt och frågade snällt efter vatten. - Det ska vi väl kunna ordna fick vi som svar. Oj vad lättad jag blev då jag hela tiden hade sett senariot om en hysteriskt skrikande och hungrig bebis framför mig.

Någonstans i all kaos ringde P sin pappa som skulle fixa ett nytt däck och olja och sätta sig i bilen för att komma och hjälpa oss.

Familjen vi hamnade hos var jätte trevlig och tyckte att vi skulle stanna. Dom bjöd på kaffe och mamman i familjen lekte med Emilio hela kvällen. Dom lagade mat, lekte med kapplastavar och bilar och Emilio for fram helt speedad och hade jätte kul tills batterierna började ta slut och det blev hemskt mycket gnugg i ögonen och han helst ville sitta i famnen. Inte så konstigt när klockan var 23.00.

Efter drygt 2 timmar ringde P´s pappa och sa att han började närma sig så vi började klä på oss för att promenera tillbaka till bilen och tacka så hemskt, hemskt mycket för oss men pappan i familjen tyckte att det var så halt efter vägen att han gärna ville skjutsa oss. Ännu en gång tackade vi och tog emot.

Nere vid E4an hade P´s pappa anländt och börjat byta däck och vi blev inte ståendes där särskillt länge.

Med däcket på plats och påfylld olja kunde vi äntligen börja rulla hemåt och vi landade trötta och frusna hemma kring midnatt.

Emilio fick studsa i pyjamasen och dricka välling och därefter hoppa i säng och slocknade på två sekunder och han som alltid vaknar 04.30 numer sov tacksamt till 07.00 på morgon.

Hade vi inte tidigare under dagen haft sagt att det är skönt att börja komma på banan igen efter en tid med lite tråkiga utgifter och utebliven utbetalning från försäkringskassan.... Då var det dags igen... Otursfåglarna på valör- suck!

Idag är vi alla lite slitna så det blir hemma mys dagen igenom. Sova hade inte suttit fel men vi får se om barnen håller med. På återseende!